Missförstå mig rätt, det är fantastiskt fint och framförallt nödvändigt, att barns rättigheter lyfts fram. Och där är det vi vuxna som måste bereda rum för barnen. Det är på vårt ansvar att de blir sedda, hörda och ges möjligheten att vara delaktiga. Gällande det finns inget att ifrågasätta, nada. No way Jose. Ändå känner jag hur Mårran växer inom mig medan jag lyssnar vidare till vad som sägs om det projekt som arbetats fram i ett land på andra sidan vattnet. ”Varför känner du så – ta en kaka till!” skulle Muminmamman säkert mjukt säga till mig, i hopp om att det skulle lösa mitt aktuella attitydproblem. Men nu är hon lika livlös som Mårran på bilden och alla andra Muminfigurer i Tammerforshuset, vilket tyvärr gör att kakorna lyser med sin frånvaro.

Jo jag känner så, eftersom rättigheterna är det enda som lyfts fram. Här nämns inte något om eventuella skyldigheter, vilka åtminstone enligt mig är för evigt sammanbundna med såväl barns som vuxnas rättigheter. Och själv tror jag att det är viktigt att barn också blir medvetna om vad som förväntas av dem. På det viset räknas de, får en mening och en uppgift. Den som inte har några skyldigheter får fnatta omkring hur som helst. Den som inte har några skyldigheter saknas inte av någon.

Vi vill alla bli hörda och beaktade. Idag gärna på ett snabbt och smidigt sätt, eftersom det är vår rättighet. Vi skriver på listor och initiativ om allt det som enligt oss behöver åtgärdas. Quickfix är tidens melodi. Men när vi får frågan om att ställa oss till förfogande för olika typer av längre engagemang: inom föreningar, politik, you name it – säger vi oftast nej, eftersom det är tidskrävande och svårt. Ibland rent av otacksamt.

Med rättigheter följer också skyldigheter, det ena existerar inte utan det andra. Men hur hittar vi balansen? Och hur får vi våra barn att förstå det här om vi inte hjälper dem?

Hälsningar,

Fru Mårr. An.