Det är ett propellerplan. Skulle jag lägga mig tvärs över sätena och spreta med både fingrar och tår så är jag ganska säker på att alla dom nyss nämnda kroppsdelarna skulle toucha varsin yttervägg. Men jag är ju inte rädd, tänker jag. Jag är stor nu och fattar hur det hela funkar. Att det funkar. Fysikens lagar och allt det där.

Sen greppar den ena flygvärdinnan mikrofonen och säger i ett enda proffsigt standardandetag att ”If you recently purchased and carry a Samsung Galaxy Note 7” så ska man ungefär immediately berätta för någon ur personalen. Och vad gör passageraren två säten bort? Jo kallar på närmsta flygvärdinna. Rynkade pannor. Utgrävning i handbagage. Inkallande av flygvärdinna nummer två. Samlad megarynk. Tills lugnet lägger sig. Allt ok, inga oförutsedda explosioner idag heller. Rynkorna skingras åt varsitt håll. Motorerna varvar upp.

Och jag är fortfarande inte rädd. Kanske en aning, men inte mycket alls. Då faller min blick på passageraren ännu några rader längre fram. Stor man. Mörk, skäggig. Med vida kläder. Och med ens blir mitt blonda lilla huvud blondare än det någonsin förr varit. Full av obehaglig fördom sitter jag där. Skamsen. Och lite räddare.

Fast då skärper jag till mig och tar fram min deckare. Balanserar upp irrationella tankar med lite rationellt fiktivt polisarbete medan vår lilla propellerskorv kurvar ett varv runt startbanan för att sen lägga plattan i mattan och sväva iväg över Kvarken. Och med det infinner sig lugnet.

Jag menar – ner kommer man ju alltid.