För en vecka sedan överraskade jag omvärlden inklusive undertecknad med en garderobsrensning. Som vanligt berättade jag inte för mig själv vad som var på gång förrän det var för sent att ångra sig. En taktik som jag insett är oslagbar när det gäller att få något gjort. Samma approach kan även appliceras på fönstertvätt, storstädning, klippning av gräsmatta samt strykning av skjortor. Man bara gör det och tar smällen efteråt, typ när man står där mitt i klädhögen. Då måste man fatta något slags medvetet beslut kring vad det ska bli av allt det man omedvetet slitit fram.

Mitt medvetna beslut blev därför att med baktanken ”det räcker ändå länge innan ett bord blir ledigt”, boka bord vid loppis. Dagen efter hade tydligen denna fruktansvärt långa tid passerat, för då ringde de om en avbokning samma dag och om jag ville ta det bordet? Varpå jag omedvetet fick ställa mig vid strykbrädet och någorlunda platta till alla skrynklor som ohjälpligen uppstår när kläder (och annat) förvaras trångt. Tänk, två överraskningar på två dagar! Ibland blir livet nästan mer spännande än man vad man kan stå ut med.

Men sen kom prissättning och där funkade min taktik inte längre utan tankeverksamheten slog på med full kraft. Hur kan det vara så svårt att sätta ett värde på någonting? Att värdesätta. Och om jag inte ens klarar av att sätta pris på döda ting, hur ska jag då ha någon chans att värdesätta mänskor omkring mig? Eller är det just så som det ska vara – allt hänger ihop och de känslor som just nu stör det jag håller på med måste få vara närvarande. För att man inte lättvindigt ska gå och sätta pris på än det ena än det andra: kläder, böcker, leksaker. Liv. Och då dras in  i något som man inte bemästrar.

Och så långt kommen väste jag åt mig själv: herregud Linda, det är ju bara loppis, skärp dig! 

Så då gjorde jag det.

/ Linda