Det sägs att man inför ett val ska tala klarspråk. Att man tydligt ska framföra sin åsikt. De som för fram vikten av detta tycks ibland vara av den uppfattningen att det finns personer som undviker klarspråket i förhoppningen om att få fler röster och att: ”sen när de har fått sina röster kör de ändå sitt eget race”.

Själv tycker jag också att man ska tala klarspråk men inte av just den orsaken. Utan för det att man som förtroendevald för någon annans talan. Jag och mina medkandidater måste uttrycka hur vi tänker så att vi ger väljarna möjlighet att rösta på den person som mest motsvarar de egna åsikterna. Att då hymla inför valet vinner varken vi eller väljarna på. Det borgar bara för fyra års missnöje från vardera hållet.

Men när det gäller ”klarspråket” råkar åtminstone jag ha ett handikapp, eller flera egentligen. För det första är jag belastad med en (alltför) stor inlevelseförmåga. Jag är empatisk. Och diplomatisk. Som tidigare praktiker (vårdare, jag sa ju empati) har jag nu utbildat mig på högskolenivå och kan lägga också akademiker till listan av sådant som ytterligare påverkar hur jag formar mina åsikter. Jag har lärt mig att vrida och vända på olika fenomen. Att undvika subjektivitet och istället på bästa sätt belysa olika sidor.

Mitt klarspråk är alltså inte var mans klarspråk och för det får ni ursäkta mig. Säkta, som Rudyard Kiplings elefant sa i fabeln. Men nu tänker jag ändå göra det bästa för att prata det klaraste språk jag kan när det gäller fusionstankarna mellan Vasa och Korsholm.

Under de senaste veckorna har olika begrepp myntats: fusionsivrare, självständighetsivrare, protektionister, fusionister och än mer därtill. Och då blir ju jag lite sur för där finns ju inget begrepp för mig och många andra med mig som kanske ännu inte har huggit sin ståndpunkt i sten. Som fortfarande håller på och bildar sig en uppfattning. Som helt enkelt inte har kommit lika långt i tankearbetet ännu. Märkväl: många av er har under lång tid varit politiker eller politiskt intresserade och har haft denna tid att komma fram till de tankar om förbättring alternativt försämring som ni i olika sammanhang uttrycker. Efter första perioden är jag inte riktigt där ännu. Ändå gör jag mitt bästa för att hysa respekt för era åsikter och den sammanlagda erfarenhet som ni alla besitter.

I grannstaden har vi vår riksdagsman (ja jag säger vår, jag räknar honom också till min) som med passion arbetar för Vasaregionen. Jag uppskattar hans engagemang och är imponerad av att det finns personer som orkar, vill och kan jobba så intensivt för oss och det som han brinner för. I samma stad finns också många andra driftiga och kunniga politiker som jag i olika sammanhang lärt känna .

I min egen kommun har vi en hel palett av kunniga förtroendevalda som befinner sig inom politiken därför att de känner att de har en uppgift. Många har också där varit med länge och har haft tid och förmåga att bilda sig välgrundade åsikter. Vi har fiffiga mänskor från de flesta yrkeskategorier och temperament i olika skalor och utförande. I vår politiska ledning har vi både eftertänksamma personer och personer som helst skulle lägga i en högre växel.

Och läs nu noga: jag delar inte alltid era åsikter, men jag uppskattar er alla. Verkligen.

Men tillbaka till huvudspåret: en fusion. Starkt förenklat tror jag mig veta följande:

Vasa och Korsholm har alltid behövt varandra och kommer alltid att göra så.

Korsholmarna shoppar i Vasa.

Vasaborna njuter av naturen i Korsholm.

Vi får alla vård på samma sjukhus.

Vi utbyter arbetskraft åt båda hållen, av naturliga orsaker är det en större andel korsholmare som arbetar i Vasa än tvärtom. Ingenjörer från Korsholm är med och skapar energiklustrets framgångar. Vårdare från Korsholm och andra närliggande kommuner är med och tar hand om våra patienter.

För att nu nämna en bråkdel av det vi just nu delar och har gemensamt.

Det kanske största frågetecknet för mig och som jag ännu kämpar med är språket. Vasa har en majoritet av finsktalande – Korsholm av svensktalande. Vid en fusion skulle förhållandena ändras, det är matematik och ofrånkomligt. Och jag är medveten om att Vasas svensktalande och många finsktalande välkomnar oss med öppna armar, det vill säga de som nu är engagerade i politik och näringsliv. Ändå är dessa personer precis som alla andra utbytbara. Från Korsholms håll skulle vi naturligtvis också vara med och arbeta fram det gemensamma, men där är det samma sak, vi är lika utbytbara. Vad händer när alla dessa personer inte längre är med och påverkar i ett Finland som alltmer tränger in svenskan i ett hörn?

Det som ytterligare upptar mina tankar är de reformer som är på gång, hur kommunerna kommer att se ut och vilka uppgifter de kommer att ha efter det. Vilken funktion har kommungränserna då? Hur går det med närdemokratin, våra byar? Kommer fusioner ens att behövas när vi kommer så långt eller kan vi jobba för gemensam sak ändå? Bör vi sammanslå eller är det tillräckligt att förena våra och regionens intressen för att skapa en välmående, konkurrenskraftig och energisk region?

Så låt mig nu föra fram en liten tankeställare till alla er som kommit längre i tankearbetet än mig:

Intentionen att inför kommunalvalet lyfta fusionsfrågan och föra något slags resonemang, har varit god. Att se över hur vårt nuvarande och framtida samarbete ska se ut. Men förbanne mig om inte groparna ställvis har grävts djupare. Nu om inte förr är det dags att tänka på hur vi lägger fram våra åsikter. Inte bara vi politiker utan också alla andra personer som ger sig in i debatten. Vi behöver inte bryta arm utan:

Prata och skriv. Hövligt. Med och om varandra. Vi har många politiker som har ändrat ståndpunkt gällande fusioner och det är stort att kunna ändra sig, hade jag en hatt skulle jag lyfta på den Men precis som i allt upplysningsarbete kan man inte begära att alla andra finner ljuset samtidigt. Man kan och ska konstruktivt prata för sin sak, men därefter gäller att vänta in oss saktfärdiga.

Och till alla som för tillfället gräver ner sig i sin Korsholm för alltid grop – det vet vi inte. Vi vet inte hur läget och världen ser ut om några år. Vi måste kunna följa med vår tid och vara öppna för förändringar.

Så att: lägg undan spadarna. Skaffa murslevar istället och så försöker vi lägga en konstruktiv sten åt gången. Det finns många fler saker att diskutera:

Tillsammans.