Jag skulle ogärna kalla det jag gjorde för att ge upp. Utan väljer istället orden: tänkte strategiskt, när jag till sist tröttnade på allt det illvilliga ogräs som i åratal målmedvetet kilat sig upp mellan stenplattorna kring terassen. Idag åtgärdade jag hela problemet, big time. Inte genom att ta bort ogräset som jag otaliga gånger gjort förut – utan genom att ta bort plattorna. Ha! Vad ger ni mig för det? Illvillig är bara förnamnet.

Det är nämligen så att jag äntligen har insett hela idén bakom fenomenet ogräs, att det faktiskt bara växer där man inte vill ha det. Att det är beroende av sitt o. Och genom att ta bort plattorna har jag nu fintat bort alla de möjligheter som det har för att berättiga sin existens. Nu när det inte längre är ett o-gräs utan bara gräs, så försvinner hela poängen. Vem vill egentligen växa där det är tillåtet, var finns utmaningen då?

Sen vet jag inte om det var överhettning eller uttorkning som talade. Eller om jag faktiskt fick ett sällsynt ögonblick av klarhet när tanken kom till mig att ogräsets livsvillkor även kunde appliceras på mänskor. En tanke om att vi ganska långt fungerar enligt samma mekanismer. Att vi är beroende av utmaningar och gärna väljer att söka dem där det egentligen inte borde vara möjligt. Där någon har placerat jord, grus, sand och väv och sedan ett lager plattor på det, bara för att vi inte ska ha någon som helst chans att klara av det som vi har förutsatt oss att göra. Att vi mänskor längst inne är en form av ogräs. Ända tills någon illvillig en river undan de hinder vi utmanas av och vi förlorar vårt – o – Och vad har vi då kvar? Sen tog jag mig ett dopp och med det försvann min klarsynthet.

Det måste alltså ha varit värmen.

/ Linda