Har ni någon gång varit med om att ni efter en lång dag med många människomöten kommer hem för att mötas av er bild i spegeln? Själva spegelbilden är i och för sig helt okej, det är trevligt att konfronteras av ett sympatiskt och vänligt sinnat ansikte. Problemet ligger lite längre ner. Någonstans där på mitten av kroppen, en bit snett till vänster om er bellybutton. I de trakterna, -ish, möts ni av en öppen dragkedja: från höften ända upp till armhålan. Och just där, där dragkedjan borde ha varit prydligt stängd, ser ni istället en 10 cm. stor glipa och fluffig mage gånger flera. Sånt är inte roligt. Inte alls. Tack och lov är det vinter så den person som råkade ut för detta (jag  nämner inga namn men det är en till mig närstående person, mycket nära om vi säger så) hade ett svart linne innanför. Men i alla fall…. Man blir så trött.

Det är heller inte roligt de gånger som man efter en lång och intensivt rolig kväll i goda vänners lag kommer hem och möts av sin bild i spegeln. Och ja, än en gång kan konstateras att människan man ser på egentligen är ganska gullig och fin… men vad är det egentligen hon har mellan framtänderna? Är det… svartpeppar? En bit gammal sallad? Eller vad i hela friden åt vi på restaurangen?

Ni förstår kanske nu vart det är jag vill komma? Samma sak gäller nämligen för: kvarhängande prislappar modell större, kvarglömda papiljotter i nacken (man ser ju aldrig dem), halvöppet blixtlås, toapapper i skon, strumpbyxor som hänger ut ur byxbenet…. ALLT smågenant och lite till. Jag tycker inte om sånt, inte det minsta. Och nu tycker jag att vi måste få ett slut på det här.

Därför förklarar jag härmed denna dag som början på en ny tid. En tid där vi alla ytterst hänsynsfullt upplyser varandra om sådant som vederbörande själv inte lägger märke till. Vad det än må vara. Basta!

/ Linda