Ta en tiopersoners stuga. Placera den stugan ca 500 kilometer norrut – österut. En liten bit från ryska gränsen, lagom för att man ska höra vargarna yla. Ta sedan sex vuxna och tre barn i varierande storlek samt två hundar, och förflytta dem nämnda antal kilometrar till stugan.

Föreställ dig sedan att av dessa personer är: två byggmästardöttrar (nu pedagoger) samt två byggmästare (varav en också är elplanerare. En är elingenjör (samt blivande smed) och en eltekniker (som tycker om att bygga). Vad händer när dessa mänskor samlas? Jo i vanlig ordning börjar man gå genom vad som kunde och borde förbättras. Man synar väggar, isolering (eller bristen på sådan), el-uttag, ventilation, antal ingångar, trappor (dess placering och utförande), förvaringsutrymme, avställningsytor, våtutrymmen, kvadratmetrar (eller bristen på sådana).

Kort sagt: allt. Och i vanlig ordning grämer man sig en smula över att man inte tog med motorsågen, cementblandaren, hundra meter extra elkabel eller annat livsnödvändigt.

Som både byggmästardotter och pedagog har jag under årens lopp lärt mig att stå lite vid sidan om och betrakta det hela. Vart vi än kommer är det nämligen lika fascinerande att se hur det konkret praktiska alltid tar över handen. Alltid. Ännu har alla berörda klarat av att behärska sig, men kanske det ändå är bäst att nästa år kolla så att ingen smyger ner sin motorsåg eller cementblandare i bagaget?

Måste skriva upp det.