PFP – Paus Från Politik

Efter att ha ägnat mina fyra senaste inlägg åt samgångsfrågan eller andra lagom politiskt relaterade frågor tar jag nu en PFP. Min första tanke var att skriva något helt annat och  rubricera texten FFUP – Fucking Fed Up with Politics, men beslöt ändå att hålla min näsa ovanför vattenytan och mina ord inom det anständigas gräns.

Istället ska jag begrunda det faktum att midsommaren snart är här. Ni kanske inte har tänkt på det, men så är det faktiskt. För någon månad sedan avverkade vi julen med nyårsafton strax därefter. Nu har vi två veckor till sportlov och efter det är vi redan inne i mars som avverkas på fyra veckor innan den övergår i april: påskmånad. Och ser ni, sen när vi kastat bort påskgräset som aldrig hann växa till sig och tvångsmässigt ätit upp de sista chokladäggen – då är det maj!

Som vanligt kommer vi att få några bakslag i maj, med slasksnö och skolelever som nästan ger upp innan sommarlovet är här men jag lovar att det kommer att fixa sig! Vi får nämligen lite avbrott med första maj och Kristi himmelsfärd så att vi hinner andas tills blommande juni äntligen står för dörren.

Livet fortsätter och vi med det. Och vet ni – jag är helt hundra på att ni kommer att kunna köra över bron till Replot också den här sommaren.

En riktigt härlig midsommar till er alla!

Varför blir det aldrig rött?

När det kommer till trafikljus klagar vi för det mesta på att det är rött, det vill säga den färg av de tre som (enligt oss) är den vanligast förekommande (röd). Det spelar ingen roll varifrån vi kommer eller vart vi är på väg: så fort vi närmar oss ett trafikljus så är det (enligt vår egen utsago) rött. Och skulle det vara så att det undantagsvis inte redan är det, så slår det snabbare än vi hinner säga trikolor om till exakt den kulören.

Men varför är det då så? Jo, ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle många säga. Vi måste helt enkelt ha någon slags fördelning så att inte alla på samma gång kastar sig in i vägkorsningarna. Medan andra skulle säga att trafikljus finns där för att förmörka sinnet hos bilförarna. För att utstuderat driva dem till vansinne under sådana dagar då de har bråttom till jobbet, dagis eller polisstationen (för att kvittera ut sina böter för trafikförseelser, dvs. framförande av fordon mot rött ljus).

Den här veckan lärde jag mig dock att det faktiskt finns dagar när trafikljusen aldrig slår om till rött. Aldrig. Tillfällen när den gröna vågen ter sig närmast oändlig. När sker sånt kanske ni undrar? Jo när man längtar efter rött ljus! När man VILL att ljuset ska slå om.  När man håller på att KVÄVAS i sin lilla plåtlåda för att fläkt inte var UPPFUNNEN år 1972 när bilen tillverkades. När allt man kan tänka på är att ljuset ska slå om så att man får tid på sig att öppna taket, något som görs på 20 sekunder blankt om bara bilen står stilla. Det vill säga vid ett rödljus. (Man kan göra det under bilfärd men då rivs hela suffletten bort, något som därför inte är att rekommendera)

Så när jag surfandes på den gröna vågen häromdagen svischade fram genom stan – för att inte säga genom livet som sådant – var några sekunders paus det enda jag kunde tänka på: ge mig ett rödljus så att jag kan bromsa in och släppa in ren, frisk luft!  Allt jag begär är tjugo sekunder, annars orkar jag inte.

Men fick jag dom? Nej, för så är livet ibland. Pauser ges inte utan de måste tas. Lever jag? Ja, för så är livet också. Det utmanar oss. Varenda stackars dag.

/ Linda