Lögnare och annat påskrelaterat

Försiktigt tassade jag upp ur sängen. Hällde vatten i kaffekokaren och räknade i fem mått kaffe. Kollade brödlådan för att om möjligt lokalisera luddfritt bröd för att sedan duka på bordet. Och medan hunden upphetsat studsade runt mina fötter gick jag för att klä på mig.

Som vanligt drog jag utebyxorna ovanpå pyjamasen för att sekunden efter det trycka ner mössan över mitt nattspretiga hår. Sin vana trogen gömde sig mina vantar och det tog en stund att lokalisera dem, men till slut lyckades jag. Hyper-Hunden kopplades och med det kunde jag sticka ner fötterna i gummistövlarna. Frånsett att det kunde jag inte, eftersom foten körde fast halvvägs ner i den högra stöveln.

Medan jag för mig själv försökte klura ut hur jag utan att märka det kunde ha fått en gigantisk sten i stöveln, lösgjorde jag foten och stack ner handen. Och vad hittade jag där? Jo ett PÅSKÄGG! Jag som nästan gett upp! Jag som trodde att haren efter 35 år hade glömt mig! Hur kunde jag vara så klentrogen?

Men efter att den första euforin lagt sig knallade jag med påskägget i handen till mitt enda barn. Tittade honom djupt i ögonen och frågade: känner du till något om det här? ”Öh nej?” sa han medan han med vidöppna ögon stirrade tillbaka på sin mor. Kanske det var påskharen?

”Jo det måste det ha varit”, sa jag då, och gick därifrån utan att plåga honom desto mer. Men i och med att han ändå är min son blev jag lite bekymrad:

Hur fruktansvärt dåliga lögnare är vi egentligen – på en skala?

No connection

”Alltså vi tryckte jättemånga gånger!” sa den lilla haren.

”Ja, många!” ekade den lite större haren.

Det förstår jag, svarade jag, men iddes inte berätta hur och varför jag förstår det. När vi renoverade var vi nämligen så märkunderligt listiga att vi bara klippte kablarna till vår dörrklocka. Alla synliga delar inne i huset tog vi bort men lämnade kvar knappen på utsidan. Djävulskt så det förslår, men lugnt och skönt. Speciellt som många mänskor idag tar för givet att de flesta har sina ytterdörrar låsta. Skulle de samma mänskorna ge upp sina fruktlösa försök att ringa på och istället greppa dörrhandtaget skulle de inse att det bara är att kliva på.

I påsktider är vi dock så vänligt sinnade att vi uppmärksamt håller ögonen på diverse småfolk som med choklad i blicken driver kring längs vägarna. Därför hämtade jag varsitt påskägg åt haren och hans syster och fick ett fint kort till tack innan de fortsatte mot nya sockerhöjder och fröjder. Bunnies with a mission.

Medan påskhararna knatade vidare stod jag kvar och tänkte på dörrklockor som inte leder någonstans. Och på hur många möjligheter till mänskomöten som kan gå förlorade medan vi snällt står där och väntar på en formell inbjudan istället för att helt enkelt ta steget.

In till varandra.