Försiktigt tassade jag upp ur sängen. Hällde vatten i kaffekokaren och räknade i fem mått kaffe. Kollade brödlådan för att om möjligt lokalisera luddfritt bröd för att sedan duka på bordet. Och medan hunden upphetsat studsade runt mina fötter gick jag för att klä på mig.

Som vanligt drog jag utebyxorna ovanpå pyjamasen för att sekunden efter det trycka ner mössan över mitt nattspretiga hår. Sin vana trogen gömde sig mina vantar och det tog en stund att lokalisera dem, men till slut lyckades jag. Hyper-Hunden kopplades och med det kunde jag sticka ner fötterna i gummistövlarna. Frånsett att det kunde jag inte, eftersom foten körde fast halvvägs ner i den högra stöveln.

Medan jag för mig själv försökte klura ut hur jag utan att märka det kunde ha fått en gigantisk sten i stöveln, lösgjorde jag foten och stack ner handen. Och vad hittade jag där? Jo ett PÅSKÄGG! Jag som nästan gett upp! Jag som trodde att haren efter 35 år hade glömt mig! Hur kunde jag vara så klentrogen?

Men efter att den första euforin lagt sig knallade jag med påskägget i handen till mitt enda barn. Tittade honom djupt i ögonen och frågade: känner du till något om det här? ”Öh nej?” sa han medan han med vidöppna ögon stirrade tillbaka på sin mor. Kanske det var påskharen?

”Jo det måste det ha varit”, sa jag då, och gick därifrån utan att plåga honom desto mer. Men i och med att han ändå är min son blev jag lite bekymrad:

Hur fruktansvärt dåliga lögnare är vi egentligen – på en skala?