Idag har jag precis som många andra i min ålder uppsökt läkare. Till och med två gånger. How come? Jo, därför att mitt vänstra öra inte tycks ha noterat den övriga kroppens målmedvetna framfart på levnadsstigen. På något vis har specifikt detta öra lyckats undgå viktig information om vad som är tanken med åldrandet. Alla vet vi ju att vissa funktioner och delar av våra kroppar är ämnade  att i lagom takt förfalla. Vår syn skall avta, våra leder bli stelare och hörseln så småningom svikta. Allt detta medan minnet stadigt försämras. Ända tills vi med kisande ögon sitter och skriker otidigheter åt varandra på hemmet. Eller åtminstone tror vi att vi skriker åt varandra – helt säkra kan vi inte vara eftersom vi inte minns vem vi var arga på.

Det som däremot skall förbättras under åren är våra öron och deras benägenhet att drabbas av öroninflammation. Öroninflammation är nämligen ämnad för småbarn och inte alls för mogna kvinnor. Det känns absolut lite småfånigt att som fullvuxen sätta sig ner framför en läkare och ynkligt peka på sitt ena öra. Att dessutom göra det två gånger inom ett år får en att börja fundera. Borde jag be om tuber? Men då borde jag kanske först undersöka om det fortfarande tillverkas Klövervaselin här i världen. Samt ytterst fula badmössor med tredimensionella blommor på. Sådana hade man nämligen på sjuttiotalet när det senast begav sig. Man rullade små bomullskulor i Klövervaselin och tryckte sedan resolut in dem i hörselgången. Sedan avslutade man med att trycka ner den ytterst fula badmössan över öronen. Om man då lyckades undgå att titta sig i spegeln och fortfarande hade någon badlust kvar åkte man till stranden.

Och hur är det med arbetshälsovården? Ersätter den tuber i örat eller måste det vara någonting redigare för att man ska få ersättning? Typ att man förlyft sig på ett stenblock eller huggit sig i foten? So many questions… Kanske bäst att be mamma ringa och fråga, hittills är det ju hon som skött om alla mina öroneskapader. 

/ Linda