Vi avslutade dagen som vi inledde den, med en tur över isen. Denna andra tur följde oss månen istället för solen och vinden var nästan vårljum över holmarna. Tidigare på dagen satt kråkorna och väntade på fisk vid pimpelhålen och örnarna svävade lugnt och avmätt över våra huvuden. Nu hade de alla vänt hemåt till natten och syntes inte till. Vargen som tydligen också traskat förbi här idag såg vi inte heller, lika bra det. Jag antar att varken han eller vi skulle ha uppskattat ett möte.

Som vanligt var det vackert, på gränsen till det uthärdliga. Himlen var hög och isen milsvid, precis så som det måste vara när tankarna behöver utrymme för att än en gång påminna sig om det viktiga i livet. Påminna sig om vikten av att komma ihåg att ta hand om varandra. Visa varandra uppskattning. Av att komma ihåg att berätta för den du tycker om – att du tycker om  henne. Eller honom.

Vi tar ofta för givet att den andra förstår det outtalade. Ofta skjuter vi upp det vi vill säga till en annan dag. Ändå har vi inga garantier för att den dagen någonsin infinner sig. Ingen av oss bestämmer nämligen över antalet dagar vi förfogar över.

Vi får helt enkelt ta de dagar som blir oss givna.