Me and my muscle

Idag har jag utvecklat en alldeles ny och fräsch muskel. På riktigt. Den nya muskeln finns belägen uppskattningsvis 10 centimeter nedanför armbågen. Alldeles direkt under den delen av skinnet som aldrig blir brunt fast hur man än vänder och vrider på armen när man solar. Nu ska ni alla fråga hur man gör för att scheipa upp en noga utvald kroppsdel med en sådan utsökt precision: Bestämde du dig helt enkelt för att fixa en muskel i just det armpartiet? Mitt under allt det vita och lösa? Varpå jag genast ödmjukt svarar: Nej, det gjorde jag inte, jag hade tur. Ren och skär tur kombinerad med sanslöst många bräder innehållande tretums-spik. Utrustad med en st. hammare och en st. kofot har undertecknad ägnat denna Gudsgivna dag åt spikutdragning. Och stapling av bräder. Och bortkärrande av sågspån. Och som om detta inte var nog greppade jag även borrmaskinen (eller skruvdragaren som Timell envisas med att kalla den) för att slutligen skruva loss de triljoner skruvar (eller ”skruv” som redan nämnde man uttrycker sig) som fram tills nu säkrat fanerskivorna under golvlaminatet.

Jag har alltså varit en riktig redig kvinna. Så till den milda grad redig, att min rygg almost inte ville räta ut sig. Den skulle allra helst ha velat stanna kvar i lämpligt olämplig vinkel under resten av dagen. Fast det kunde jag ju inte låta den göra – hur skulle det ha sett ut? Som om jag inte skulle vara van vid lättare byggarbeten? Som om jag skulle ha legat av mig sedan senaste renovering? Nej Gu, som tanten sa. Med ett hastigt dödsföraktande knak rätade jag ut den, varefter jag plågsamt leende svepte ihop en kaka, diskade undan i köket och hängde lite tvätt. För det är ju så att man vissa dagar vill vara duktig. Usch, det är nästan obehagligt så duktig man vill vara. Tur att de dagarna sällan infinner sig.

Dagsverke

/ Linda

It ain’t over till the fat lady sings

Oh yes! Sent sent igår kväll sjöng hon äntligen, thö fat lady, och då var det finally over. Firandet av vår nyblivna åttaåring. Nämnas bör att ordet äntligen endast yttrades av modern. Åttaåringen själv tog istället till andra ord och uttryck för att förklara sin känslor. Typ ååååååhhhh är det slut reeeeedan? Blir det inte fler paket nu?! Det räcker ju jättelääääänge tills jag fyller nio! Nu ska ni inte missförstå denna mor. Jag tycker om att ställa till barnkalas. Eller först och främst ska jag väl säga att jag tycker om att ha någon att ställa till barnkalas för. Det är nämligen inte alltid så självklart. Att baka goda kakor är  helt okej, att själv få skrapa skålarna ännu bättre. Också dukandet och serpentinarrangemangen kan jag se som lite småmysigt.

Det som årligen dock bekymrar mig är den sista halvtimmen före kalaset ska börja. Den halvtimmen brukar alltför ofta bli lite väl intensiv och småhysterisk, innan allt så att säga faller på plats. Varje år sänder jag en medlidsam tanke till Willy & Resten när jag än en gång inser hur de måste känna sig sekunderna innan det är dags att ”ta in familjen”. Tror verkligen inte att jag har de nerver som skulle krävas för att investera i en långtradare och sedan åka land och rike runt uppfyllandes MedelSvenssons renoveringsdrömmar. Lucky me att risken för att bli draftad från Sveriges Television inte är oroväckande hög, om man säger så.

Men om vi tar ett litet tidshopp vidare till the actual event är det alltid fantastiskt roligt att välkomna alla små kompisar som fixat till sig inför kalaset. Och att få lyssna till deras halsbrytande funderingar när de är taggade och festsugna till max är ett rent och skärt nöje. Sen hinner man knappt se dem när de som små blixtar pilar in och ut ur huset och fram och tillbaks på vår backe. Mellan varven står någon extrasmall partyprisse eller dito -pingla framför mig och kastar ut frågor på löpande band: ”när ska vi äta/dricka/leka/blir det skattjakt/när blir det skattjakt/ska vi inte äta snart??” Kort sagt hade vi igår en väldigt rolig dag. Men ja – visst andades två tredjedelar av familjen ut när allt det roliga till slut var över…

Det gick hett till
Kalas för åttaåringar är ingen barnlek…

/ Linda