När jag i Jakobstad ikväll svängde in i en liten – och åtminstone för mig – hittills okänd gränd, hittade jag två skatter. På grändens ena sida en barbershop så inbjudande att jag nu har bestämt mig för att odla skägg. Och på grändens motsatta sida: skylten på bilden.

Schlabamm flyttades jag bakåt i tiden. Till otaliga fotografier av huvudlösa mänskor och gråtande, rödögda barn. Till numera bleknande ögonblicksbilder av liv som kanske inte alltid motsvarade vår uppfattning av ett true Kodak moment. Ändå framkallade vi (dyrt och) troget. Och fick då kanske en handfull lyckade bilder av rullens 24 hoppfulla möjligheter.

Idag är det sällan som vi behöver uppröras över misslyckade bilder och dyra framkallningsavgifter. Varför? Vi behöver inte göra det, eftersom vi kan omskapa våra moments tills vi är nöjda. Tagning efter tagning. Tills solen ligger i exakt läge. Tills barnen har slutat gråta, ögonen är precis den färg de ska vara. Och tills vi har dubbelcheckat att inte bara kropparna ryms med utan också allas huvuden. Sen som höjden på fröjden lägger vi på ett filter eller två.

Så där stod jag i gränden och funderade på två saker: vilka bilder är egentligen på riktigt? Och: hur långt ska vi egentligen sträcka oss i redigeringen av våra liv?

h. sign.

”Kluven” (av kärlek till såväl autentiskt liv som till digitala bilder och bildredigerings-program)