Jahappsan. Så är man då 41: hur känns det? Jo tackar som frågar, det är väl helt okej. Efter många års träning börjar lagret av underhudsfett så småningom tjocka till sig, vilket har den trevliga effekten att min näsrygg även den blir fylligare. Något som i sin tur resulterar i att mina små blå som tidigare trängts alldeles intill nämnda näsrygg så sakteliga börjar förflytta sig ut mot periferin. Inte så att jag ännu utvecklat hästseende men ändock en klar utseendemässig förbättring. När det gäller ögonen kan även nämnas att jag inte längre behöver anstränga mig för att se pigg ut. Varför? Det är helt enkelt inte möjligt. Samtidigt som ögonen sakta pressas utåt blir ögonlocken allt tyngre och gör därmed sitt bästa för att stillsamt söka sig ner mot kinderna. Det är alltså no longer possible att arrangera ögon och omkringliggande anletsdrag till något i hoppsanhejsan-stil. Något som jag vill tacka livet för, eftersom det sist och slutligen är ganska skönt att inte behöva känna någon press på sig. Kan jag inte se alert ut så kan jag inte.

Det tilltagande fluffet har även andra trevliga bieffekter: med hjälp av tyngden från den utökade kroppsmassan har mina fötter blivit en halv till en storlek större. Jag behöver inte längre leta skor intill barnhyllorna utan kan nu modigt stega fram till vuxenhyllan för att där välja och vraka mellan storlekarna 36 och 37. Skönt även det, vem vill hela livet gå omkring i prickiga skor med små rosetter på? Någon? Tänkte väl det. Sen vet jag väl inte om det går att söka fler fördelar som kan hänföras till kategorin viktökning slash ålder. Men enligt mig är ovan nämnda alldeles helt tillräckligt. Vem kunde ana att it pays off to bli äldre?

Annat då? Finnarna och pormaskarna börjar äntligen avta. Fatta! Allt de behövde var typ 27 år för att de skulle torka ut. Vem hade trott att det skulle hända? Jag behöver heller inte skämmas då jag sjunger för mig själv när jag är ute och går med hunden. Vid mötet med yngre och coolare förmågor skakar de bara på huvudet och tittar medlidsamt på mig medan de hoppas att det aldrig ska hända dem. Däremot pekar de inte finger och frustar hysteriskt bakom min rygg. Med ålderns rätt får jag alltså offentligt tiddelipomma om jag vill. Och grande finale: trots att det är svinkallt måste jag inte gå ut utan mössa längre. Jag får bäst jag vill sunka omkring i min stickade älsklingsmössa. Högst osnygg men ytterst varm om öronen.

Så låt mig konkludera, dra ihop och sammanfatta det hela: varen inte rädda för att åldras… det blir bara bättre.

/ Linda