Idag firar vi en av de mest kommersialiserade dagarna i nutidshistorien: vändagen. Alla hjärtans dag. Valentine’s day. Om man någonsin har brunnit av längtan att köpa en rosa nalle slash sköldpadda slash annat valfritt gosedjur för att sen ge det till någon man tycker mycket om, är det exakt den här dagen som gäller. Big time!

Eventuellt låter jag kanske lite kritisk till hela konceptet, men sanningen att säga så tycker jag om alla hjärtans dag. Och kanske mest om tanken på att man under en dag bryr sig lite extra om de mänskor man har omkring sig. Skulle det råka vara så att man känner behov av att uttrycka sin kärlek med hjälp av fluffiga saker i rosa so be it, det skadar ingen. Mer rosa gosedjur till folket!

Med det konstaterat tänkte jag snyggt glida över till ett annat begrepp nära besläktat med temat vänskap, nämligen o-vänskap. Sånt som råder mellan två mänskor som inte är vänner. O-vänskap brukar uppstå när man kanske inte tycker om varandra sådär värst mycket. Eller inte tycker om sådant som den andra tycker om. Eller har samma åsikt om någonting. Ibland kan man till och med vara o-vänner av gammal vana, bara för att man inte orkar eller ids bli kvitt det där ”o”et. O-vänskap är inget att sträva efter men det är heller inget som världen går under av. Det är nämligen inte möjligt att vara allas vän.

Och hur det än förhåller sig med det, måste o-vänner ändå alltid respektera varandra och varandras åsikter. Spännande nog är det dessutom många gånger just o-vännerna som har potential att bli de bästa vännerna, eftersom det mellan o-vänner och vänner finns oanade möjligheter som yppar sig i de många och djupa diskussioner som ofta uppstår när man är av olika åsikt. Det vill säga när man tänker olika men ändå hyser respekt för varandra och det den andra säger.

Nu ska ni alla observera att jag skriver o-vän och inte ovän. Ovän är nämligen något helt annat, något starkare. Att vara ovän med någon är inte önskvärt eftersom ovänner inte drar sig för att tillfoga andra skada. Ovänskap leder mycket sällan någonstans, inte till något konstruktivt åtmintone.

Men nu förstår ni – ska ni ta med er det som jag hittills skrivit och flytta över det till ett annat område: till politik. I politiken har man naturligtvis vänner. Men också o-vänner. För så ska politik vara, annars blir den tråkig och förutsägbar. Om utveckling är önskvärd fungerar det inte med en hel hög mänskor som tycker lika hela tiden. Någon måste sträva framåt. Någon annan åt sidan eller bakåt. Och en tredje står där någonstans mittemellan och väger för och emot. Trots att var och en av dessa mellan varven helst skulle morra vilt omkring sig och bita de andra i benet, så gör de det inte. De har nämligen lärt sig att det är en del av upplägget. Att alla tre typerna behövs.

Så det viktigaste här, apropå vändagen och det ovan skrivna, är att man så långt som det bara är möjligt undviker att bli ovänner såväl inom politiken som inom livet i övrigt. O-vänner helt okej, i friktionen dem emellan finns potential till att goda idéer föds. Men aldrig ovänner, eftersom ovänskap inte leder någon vart utan ofta enbart till positionering.

Det var det – repetera!