Vårt hus är inte stort utan alldeles lagom. Lagom antal kvadratmetrar, lagom antal rum och med alldeles lagom antal garderober och skåp. Det vill säga i vanliga fall. I sådana fall när man föresätter sig att söka efter och hitta någonting speciellt, blir antalet skåp och garderober plötsligt det flerdubbla. Dessutom blir de på något konstigt vis både djupare och högre. Så till den milda grad att en normalsize (eller okej, eventuellt något under normal) mänska knappt når in genom dörrhålet. Att då tror att man ska lyckas lokalisera något i litenleken extra extra small är nästan att hoppas för mycket.

Men jag lyckades hitta det jag letade efter. De minsta lilla små stickasockor som backen någonsin skådat, åtföljda av en lika liten mössa. Allt stickat av min svärmor när vår numera 150 centimeters unge, liten som en groda slirade ut för 11 år sedan. En så liten groda att vi inte lyckades hitta kläder som passade på honom utan svärmor fick träda in. Och ändå var till och med de här sockorna aningens för stora, de som nu skulle kunna fungera som kroppstrumpa åt Kalle Anka.

Som fallet alltid är när man går genom sina ägodelar så är det inte ”bara” saker som ligger där, utan delar av ett liv. Eller av mångas liv egentligen. Därför är det inte enbart de alldeles för korta armarna som måste och får arbeta hårt, utan också tankarna. På vad som blev men också det som inte blev. På allt det man ville ha och i bästa fall fick. Men också allt det där som man tvingades inse att det inte kommer att förverkligas. Tankarna på, och insikten om, att livet består av kompromisser.

Sockorna, mössan och annat minimalt lånas ut till den nya lilla mänskan som var upphov till hela genomsökningsprojektet. Gällande alla andra småkläder, drömmar och förhoppningar knutna till dem, är det kanske dags att en gång för alla,

ta avsked.

/ Linda