Vid olika tillfällen har jag grunnat på det här med kommunikation. Språk. Och viljan att förstå varandra. Jag tror nämligen att poängen med att vi gång på gång öppnar våra munnar för att yttra olika saker, är en önskan om att det ska finnas någon annan där som vill öppna sina öron och ta emot det som vi säger. Vill. Är alltså ett av nyckelorden. Förstå är ett annat.

Det vi gör är alltså att på olika språk kommunicera budskap för att få någon slags respons. Ibland kan det hända att de uttalade språken inte räcker till och då tar vi till kroppsspråket, vilket många gånger fungerar nästan ännu bättre. Det vill säga om det fortsättningsvis är så att alla inblandade parter vill förstå varandra.

Mitt modersmål är finlandssvenska, ett av Finlands två nationalspråk. Finlandssvenska har alltid varit och kommer alltid att vara viktigt för mig, eftersom mitt språk är en stor del av vem jag är. Det andra nationalspråket är finska, ett språk som används av fler personer och i större del av landet.

Att vara finlandssvensk i Finland är en utmaning. Naturligtvis för att vi är färre som pratar svenska, men också för att finlandssvenskan och finskan rent geografiskt är tämligen åtskilda. Här kring kusten pratar vi mer svenska – inåt landet mer finska. Det finns alltså ställen där man har levt på svenska ett helt liv, på samma sätt som det finns ställen där man ett helt liv har levt på finska. Man behöver helt enkelt inte kunna det andra språket, det fungerar ändå.

Problemen infinner sig om man mitt i allt vill röra sig i andra delar av vårt land. Då blir vi ibland ledsna på varandra: de finsktalande på de svenska och tvärtom. Då frågar man sig kanske varför den andra personen inte pratar mitt språk: vill hen inte förstå mig?

Språkligt blir det alltså rent konkret ett problem, men även identitetsmässigt. Själv betraktar jag mig inte bara som finlandssvensk, utan på alla sätt och vis också som en finländare. Ändå känner jag mig ibland hemlös och ovälkommen. En känsla som jag märker finns ännu mer bland de som inte alls behärskar finska. Och hur galet är inte det? Att känna sig hemlös i eget land? Och observera: för mig finns den känslan där utan att någon så att säga ”har lagt den där”. En känsla som jag kan tänka mig att också en finsktalande känner när hen kommer till våra svenskspråkiga byar.

Idag funderar vi ofta på våra ungdomar som söker sig till Sverige och andra länder för att få en utbildning eller en karriär. Det bekymrar oss och vi försöker tänka ut olika åtgärder som ska få dem att stanna kvar här. Ett faktum är att det många gånger är språket och språkkraven som får dem att ta det steget. Det vill säga att när de ska ut från vår trygga och i princip helt svenskspråkiga miljö, inser de att man i vårt land behöver också det andra nationalspråket för att kunna leva och skapa sig en inkomst. Om det då inte räcker till, söker man sig från landet.

Är det vettigt?

På något vis kan det ibland kännas som om vi ”skyddar oss till döds”, vi finlandssvenskar. Vår strävan att bevara det enspråkigt svenska, gör att vi inte längre kan fungera i eget land. I egen kommun och region – ja. Men inte i landet.

Fortsättningsvis tror jag på att det är viktigt att vi finlandssvenskar arbetar för att vi ska ha en framtid. Vi behöver, och har rätt till, att bli bemötta på eget modersmål. På samma sätt som de finsktalande finländarna arbetar för sin framtid och sina rättigheter. Men jag tror också att det är viktigt att inse realiteten att språk är både rötter och kommunikation. Och om vi vill förstå varandra och leva här så behöver vi båda språken i en fungerande tvåspråkighet, framom två enspråkiga parallella spår: geografiskt och språkmässigt.

Med det jag skriver vill jag inte förminska någon. Inte heller förminska allas vår strävan att skapa oss en plats i det sammanhang vi befinner oss. Men jag vill öppna för en tanke och diskussion kring olika sätt att se på det här utan att för den skull ”servera något absolut rätt svar”.

Jag tror att vi alla behöver närma oss varandra och gå tillbaka till kärnan i det hela: språk är inte enbart en rättighet att slåss för, det är en nödvändighet för att vi ska kunna mötas. Och för ett möte?

Behövs minst två.