Igår på förmiddagen blev jag uppringd av radion som undrade om jag under världsarvsveckan kunde komma ut till Svedjehamn på en pratstund. Temat skulle vara lokalpolitik och vad som är viktigt för oss här i skärgården. Tanken var att samtalet skulle bandas och sändas senare, men eftersom  jag inte hade möjlighet att delta just igår gick frågan vidare till nästa kvinna eller man på listan (hur många som hade funnits före mig på listan har jag ingen aning om, typ fler?).

Den första känsla som infann sig efter att samtalet avslutats var lättnad. Jag är inte överdrivet förtjust i att göra sådana här saker men eftersom det ingår i det så kallade ”politikpaketet” så gör jag det ändå de gånger jag blir tillfrågad och har möjlighet. Vartefter dagsprogrammet betades av  och lättnaden avtog infann sig dock något annat. En undran över vad jag egentligen hade velat säga om jag suttit där i studion: vad är viktigt för oss i skärgården? Finlands enda naturarv upptaget på UNESCOS världsarvslista. Viktigt på riktigt?

Jag tror att jag skulle ha börjat från början, med att det finns två orsaker till att denna plats ansågs vara så speciell att den för tio år sedan erkändes av UNESCO. Den första är naturligtvis den unika naturen, geologin. Vårt hav, våra stenar, de Geer moräner och den landhöjning som stadigt lyfter oss upp ur detta hav. Den andra orsaken, enligt mig, är de mänskor som under många hundra år bott här och värnat om denna natur. Tagit hand om den.  Skött om skogarna, fiskevattnen, holmarna, fiskar och djur. Levt i, med och för naturen. Utan de mänskorna skulle vi inte ha möjlighet att på samma sätt njuta av allt detta vackra. Deras insats får inte trängas undan eller glömmas bort.

Tyvärr gjorde och gör man det vid tillfällen ändå. Genom att glömma att skärgården fanns här också före  UNESCO. Och att den fanns före Forststyrelsen och Regionförvaltningsverket. Att den fanns och levde – på riktigt. Att tvångsinlösa mark, freda den och tro sig skydda naturen från de mänskor som haft som sin livsuppgift att vårda den är inte rätt väg att gå. Att låta skarven göra intrång, sälarna breda ut sig, och tvångsreglera bort de få fiskare eller jordbrukare som fortfarande vill utöva sina yrken är inte rätt väg. Under hundratals år har mänskorna med varsam hand gripit in där det har krävts och skapat balans så att allt levande kan existera sida vid sida. Skärgården behöver mänskorna och mänskorna behöver skärgården. Låt oss komma ihåg det.

Man vad behöver vi mer? 

Från radion ville man diskutera lokalpolitik men det som ibland förbises är att vi inte har någon lokalbudget utan en kommunal budget. En gemensam summa som ska fördelas möjligast rättvist och räcka åt många. En summa som beroende på minskade skatteintäkter krymper. Orsaken till det är egentligen väldigt sympatisk: i kommunen finns många barn och många äldre. Vi har alltså både framtidstro och förmånen att få må bra och leva länge. Haken i det hela är dock att de yrkesarbetande skattebetalarna är förhållandevis få.

Om jag som ett barn i godisbutiken fick välja, så skulle jag när det kommer till skärgården naturligtvis peka på allt som finns på hyllorna och dela ut till varje enskild by! Skola och daghem till barnen, hälso- och sjukvård till dem som behöver, farbara vägar åt alla som ska röra sig här. Möjlighet för våra äldre att bo hemma så länge som de känner sig trygga där och efter det goda boenden där de får den vård som de behöver. Gynnsamma förutsättningar för företagare, både små och stora,  att verka i området. Men i och med att medlen minskar för alla i kommunen (för att inte säga hela landet) och inte bara för byarna i skärgården, så kommer det att synas någonstans.

Och naturligtvis är det frustrerande! Men där är det viktigt att aktivt komma ihåg vad vi får och har istället för vad vi inte har. Vi får god service.  Inte alltid inom så nära räckhåll som tidigare, men inte heller på alltför långt avstånd.

I skärgården är byandan stark. Vissa skulle kanske påstå att den mellan varven varit snudd på för stark. Här har bott och bor strävsamma och engagerade mänskor som inte räds att ta i där det behövs. Det finns redan mycket som tyder på att denna byanda håller på att omvandlas till en skärgårdsanda, där vi gemensamt arbetar för att skärgården som helhet ska förbli livskraftig. Att vi också i fortsättningen ska ha tillgång till god service på denna sidan bron. Att vi tillsammans ska få leva i, med och för skärgården.

Så tror jag att jag skulle ha sagt. Sen kanske jag skulle ha sagt att det allra minsta man kan begära i dessa tider av verksamhetskoncentrering är farbara vägar.

Det allra minsta, verkligen.  

/ Linda