Under de senaste åren har det snackats mycket om närdemokrati. Man har funderat på allt från vad det nu riktigt är och hur det fungerar, till om det faktiskt är det som vi ägnar oss åt här ute i (o)bygden. Själv tänker jag att närdemokrati betyder att vi som medborgare har möjlighet till direkt inflytande över politik och förvaltning i det område där vi går och lägger oss till natten. Om min säng mestadels står i Replot som finns i Korsholm – har jag möjlighet att påverka det som händer runtomkring mig. Jag får rösta i kommunalval, jag kan lämna in initiativ och jag kan kontakta förtroendevalda när något bekymrar mig eller jag har en så fruktansvärt bra idé att jag knappt kan sova om natten.

Så långt den tydliga biten. Sen återstår frågan om huruvida det är närdemokrati som vi till vardags sysslar med och hur bra vi egentligen lyckas med det. En fråga på vilken jag väl ändå vill svara ja, även om det naturligtvis alltid finns rum för förbättring och tur är väl det. Vad skulle vi ta oss till om allt bara funkade, om vi ansåg oss vara färdiga? Demokratiska till döds, liksom.

Men om vi nu lyfter blicken högre och kikar över Replotbron (har ni inte en Replotbro kan ni ta något annat stort) mot nationen och riksdagsvalet, så märker vi ganska snart att vårt Finland inte är så där fruktansvärt stort, typ som en mindre kinesisk stad. Ett tydligt tecken på det är att vi känner hälften av riksdagsvalskandidaterna och är släkt i minst tredje led med en femtedel av dem. Så vad innebär det? Närdemokrati på nationell nivå.

Vi känner dem och de känner oss. Alla har vi gemensamma släktingar eller bekanta. Vi har gått i de samma skolorna, lekt i samma områden, gått på samma bio. Och vare sig vi pratar svenska eller finska så finns alla på ett telefonsamtals avstånd. God dag eller Hyvää päivää bara, och så kastar vi fram vad vi har på hjärtat.

Här finns partier för alla önskemål. Riksdagskvinnor- och män med olika specialkompetenser och målsättningar. Det finns de som redan suttit med en tid och det finns de som engagerat vill ge sig in i det hela. Vi har stadsmänskor och landsbygdsmänskor och de som är lite av allt. Mänskor som oss. Som lever i vår verklighet och inte bara vill upprätthålla den utan också förbättra.

Så vad vill jag säga med det? Att det inte finns en ursäkt i världen som skulle täcka upp för det att inte gå och rösta.

Ingen, så pallra er iväg på söndag.

(Själv röstar jag på SFP och nummer 45, Ingo – för ny energi och fräscha ögon!)