Leva eller över-leva?

Hörni mänskorna, jag har tänkt en hel del de senaste veckorna. På livet och allt det vi försöker klämma in i det. På hur vi ibland försöker leva så till den milda grad att vi till sist knappt överlever. Då blir det på något vis fel, eller hur? Alla vill vi så mycket och det är naturligtvis okej, men längs vägen behöver vi kanske påminna oss för vem eller vad vi gör det vi håller på med. För att skapa balans och utrymme för också oss själva.

Sen har jag tänkt på hur mycket vi klarar av när vi får jobba med mänskor som är lika drivna. Mänskor som gör det lilla extra. Som förstår att det ibland kostar på att nå målet. Mänskor som kanske inte alltid delar våra åsikter men ändå förstår att vårt syfte är detsamma: att åstadkomma någonting bra.

Och mest av allt har jag tänkt på hur mycket som hänger på oss enskilda individer. Hur fruktansvärt lätt vi kan lyfta eller sänka varandra. Och på det ansvar vi har när det kommer till hur vi möter och bemöter andra mänskor.

Med allt det i beaktande tänker jag så här på sista semesterdagen presentera LLL: Lindas Lagoma Levnadsord. Ord som inte nödvändigtvis bör betraktas som lag, men som med fördel kan ses som en rekommendation:

  • Lev lagom. Kom ihåg att andas. Också när du gör saker för andra får du inte glömma dig själv.
  • Jobba med sånt du finner glädje i. Med mänskor som delar dina värderingar. Som arbetar hårt men ändå vill och kan skratta med dig. Som delar dina glädjeämnen men också dina bekymmer.
  • Behandla alltid dina medmänskor väl, var du än möter dem. Se dem. Lyft dem. Ju högre du lyfter, dess starkare blir du själv.

Att den sista punkten är överlägset viktigast och grunden till allt behöver jag väl kanske inte påpeka?

Nåopp, tänkte väl det.

 

 

Saker jag inte behärskar

I varje arbetsintervjusituation med självaktning, frågas efter sådant som man upplever sig vara bra på, ens styrkor. Detta eftersom jag har förstått att vi finländare inte är sådär hoppsanhejsan på att skryta om oss själva. Enligt liknande tankemönster ombeds man att även lista sådant som man upplever sig vara mindre bra på. Det vill säga att det antas att vi heller inte är bra på att lokalisera och namnge våra svagheter.

Nu råkar det vara så att en av mina absolut främsta styrkor råkar sammanfalla med mina svagheter: jag är jättebra på att säga vad jag är dålig på. Eller så är jag väldigt finländsk i det avseendet också, på det sättet att jag gärna späker mig själv bara för att jag inte ens i misstag ska råka  framstå som bättre än någon annan.

Nåväl, en av de saker som jag i denna världen är absolut sämst på, är att gå i tätbefolkad bebyggelse. Placera mig i vilken storstad som helst och jag kommer att framstå som en mänsklig flipperboll. Twoing, twoing, twoing! De som kommer mot mig tror inte ens att jag är på riktigt, ända tills de möter mig öga mot öga och försöker passera. Svänger de vänster – gör jag detsamma. Höger – same same. Inte för att jag vill ställa till med något, utan för att jag helt enkelt inte klarar av att räkna ut vart de är på väg.

I Replot har jag inte alls samma problem. Helst skulle jag vilja säga att det är för att Replotbor är lättare att läsa av.

Men egentligen beror det kanske på att man väldigt sällan möter någon.