Linda goes zen

Två minuter innan det skulle ringa in vid skolan gick vi på fredagsmorgonen nerför backen. Trots att det hängde på håret om vi skulle hinna kände jag mig lugn inombords. För en gångs skull var jag säker på att jag hade stängt av kaffekokaren. På samma sätt var jag säker på att jag dragit ur sladden till plattjärnet. Jag visste till och med att jag låst dörren.

Jag var zen, som Hyde skulle ha uttryckt det.

8.15 sharp klev sonen ur bilen medan jag körde vidare mot stan. För att matcha min sinnestämning svängde jag in vid en busshållsplats i Alskat. Pluggade i AUX-kabeln. Klickade fram Youtube och Ed Sheerans Perfect. Här kanske ni tycker att det blir lite för mycket (och smörigt), men jag lovar: det var precis som det skulle vara och vad som krävdes.

Ända tills jag kom till Brändökorsningen och det någonstans inom mig började gnaga över att det till och med kändes för bra för att vara sant. Otäckt bra. Så jag kikade över axeln och spanade in i min väska som innehöll allt den skulle: nycklar, stämpelbricka, plånbok och telefon. Men ingen laptop.

Så då bet jag ihop. Ryckte skoningslöst ur sladden till Ed.

Och svängde om mot Replot.

 

 

Den mänskliga bönan

Efter alltför många snoozningar stängde jag av klockradion. Segade mig ur sängen. Och vacklade mot badrummet för att tvätta liv i mitt glåmiga ansikte. Kommen så långt kände jag mig äntligen piggare. Lite mer fit for fight, så att säga.

Sen klädde jag på mig. Fiffade till håret. Och gjorde mig beredd för grande finale: hårspray extra strong. Eftersom jag inte tycker om att vara fluffig enbart utanpå öronen är det ytterst viktigt att jag vid det tillfället håller i en spegel med vars hjälp jag kan inspektera bakhuvudet. För att kunna göra det greppade jag min lilla spegel, bara för att i sekunden efter o-greppa den. För att tala klarspråk: jag tappade den. På klinkers.

Sju års olycka sådär bara. Och då kände jag mig precis som ett närstående barn till mig en gång skrev: som en riktig human bean, exakt lika smidig. Och i den stilen har dagen fortsatt medan jag gått från (o)klarhet till (o)klarhet. Greetings alltså, från den mänskliga bönan. Hon som varken behärskar speglar eller ord.

Uppenbarligen.