Har ni någon gång tänkt på hur mycket vi vet idag? Vi vet hur och vad vi ska äta för att må bra. Hur ofta vi ska motionera och hur mycket sömn vi behöver per natt. Och att ju mer frisk luft vi får dra in i våra lungor, desto bättre mår vi. Vi vet vad som är viktigt och nödvändigt att ta till sig, men också vad vi helst ska undvika. Och är det något som vi inte är riktigt säkra på, som vi inte riktigt är hundra på om det är bra eller dåligt, så googlar vi oss snabbt fram till hur det (eventuellt) förhåller sig. Vi har alltså alla möjligheter att må hur bra som helst, ändå gör vi det inte. Och ibland vore det kanske bra att ta sig en liten funderare över hur det kommer sig att det har blivit så här. Egentligen.

Själv har jag en liten tanke om att det hänger ihop med att vi idag har en tendens att göra det mesta väldigt invecklat. Om vi tar motionen som exempel så ska den med vissa intervaller genomföras på ett visst sätt under en viss tid. Och om man inte med jämna intervall råkar vara på humör att vrida armarna och kroppen på just det sättet och under just den tiden så vill det lätt bli jobbigt. Då missar man ju hela idén med det hela.

När det gäller maten har också den blivit så komplicerad att man inte riktigt vet vad tanken är att man ska lägga i den. Om man (mot förmodan) försöker bjuda till och svänga ihop något nytt och hälsosamt så har man ingen aning om i vilken del av butiken man hittar ingredienserna, utan springer allt mera frustrerad fram och tillbaks mellan hyllorna. Om man vid de tillfällena vore vid sina sinnens fulla bruk så skulle man kanske kunna uppskatta den motion som man automatiskt får i samma veva, å andra sidan är det förmodligen inte rätt typ av motion. Eller rätt tidpunkt för den delen och då är det kanske inte okej att räkna in det i sitt hälsosamma liv.

Nej om man ska motionera på riktigt är det tydligen bodycombat, foamroller eller crossfit som gäller. Om man vill hålla koll på kostintaget kör man veganlinjen, LCHF eller ISO. Och allt detta gör att åtminstone jag grips av lust att försynt fråga vad det var som egentligen hände med det gamla hederliga ta en promenad? Eller det där med att cykla runt byn för att få lite frisk luft? Att minska i storleken på matportionen och kanske ibland (men inte alltid) välja bort något? Vad hände med den fantastiska tanken måtta med allt? Varför kan och får vi inte bara göra och tänka så?!

För hur brukar vi mänskobarn göra när saker och ting blir för svåra för oss? Vi ger upp. Det vill säga om vi överhuvudtaget gett oss in i någonting. Om vi inte gjort det låter vi många gånger bli att ens försöka. I sådana lägen kunde man tycka att det skulle vara bra att ha möjligheten att ta ett steg tillbaka, sätta sig ner och dra efter andan – men det kan vi ju inte heller! Till och med det har tagits ifrån oss. Här duger nämligen inget vanligt sittande och tänkande utan det är mindfulness för hela slanten. Det är sannerligen inte lätt att vara mänska idag.

Så tänk om vi alla bestämde här och nu att vi gör uppror? Att vi sätter ner våra fötter och blankvägrar att foamrolla. Att vi istället går våra långa promenader under vilka vi samtidigt får dra in så mycket frisk luft som vi bara orkar i lungorna. Att vi när vi kommer hem gör vår traditionella havregrynsgröt med smör-öga istället för att ränna runt butiken i jakt på sädesslag som man inte ens visste fanns. Att vi kanske, eventuellt, lämnar bort såsen ibland men andra dagar äter den med sked bara för att det är så gott. Att vi gör det vi ska göra eftertänksamt och med hjärta men vägrar att göra det under rubriken MINDFULNESS!

Och om ni inte vill vara med så får jag väl helt enkelt ta och göra det själv. Låta det bli en enkvinnasrörelse:

The Måtta med allt movement.

(P.S. efter att mitt upprop publicerades i Kuriren så är vi faktiskt fyra nu. Fatta! Fyra. Alla revolutioner börjar någonstans.)