PFP – Paus Från Politik

Efter att ha ägnat mina fyra senaste inlägg åt samgångsfrågan eller andra lagom politiskt relaterade frågor tar jag nu en PFP. Min första tanke var att skriva något helt annat och  rubricera texten FFUP – Fucking Fed Up with Politics, men beslöt ändå att hålla min näsa ovanför vattenytan och mina ord inom det anständigas gräns.

Istället ska jag begrunda det faktum att midsommaren snart är här. Ni kanske inte har tänkt på det, men så är det faktiskt. För någon månad sedan avverkade vi julen med nyårsafton strax därefter. Nu har vi två veckor till sportlov och efter det är vi redan inne i mars som avverkas på fyra veckor innan den övergår i april: påskmånad. Och ser ni, sen när vi kastat bort påskgräset som aldrig hann växa till sig och tvångsmässigt ätit upp de sista chokladäggen – då är det maj!

Som vanligt kommer vi att få några bakslag i maj, med slasksnö och skolelever som nästan ger upp innan sommarlovet är här men jag lovar att det kommer att fixa sig! Vi får nämligen lite avbrott med första maj och Kristi himmelsfärd så att vi hinner andas tills blommande juni äntligen står för dörren.

Livet fortsätter och vi med det. Och vet ni – jag är helt hundra på att ni kommer att kunna köra över bron till Replot också den här sommaren.

En riktigt härlig midsommar till er alla!

Vad hände sen?

test

Det känns som om sommaren nyss har sparkat igång på riktigt, ändå firar vi midsommar nästa vecka. Mitt-i-sommaren, underförstått att hälften av våra varma dagar redan skulle finnas bakom oss.

Snart är det nästan ett år sedan jag firade midsommaren 2016 med att bland annat placera min vänstra stortå under en sten. En så pass stor och tung sten att halva tånageln blev dramatiskt blåsvart. Om någon vill veta hur jag lyckades med det kan man läsa mer här, å andra sidan är det inte poängen med det som jag nu skriver.

Poängen är istället, att trots att ett helt år har gått så har jag fortfarande kvar senaste midsommar där på nageln. Det är inte mycket, den sista lilla blåa pricken kastar sig snart över kanten, men ändå. Seg har den varit och inte brytt sig det minsta om att livet omkring den förändrats på alla möjliga sätt. Inte brytt sig om att den kvinna vid vars strand jag ställde till med det här – inte längre finns. Att hon dog i vintras. Medan mitt sketna lilla blåmärke envetet klamrar sig kvar.

Under året som gått har vi också tagit avsked av andra. Någon som efter ett långt och gott liv var väl unnad att få lägga sig till ro. Och någon som skulle ha varit väl unnad det motsatta, att få fortsätta leva. Tänk ändå, att så mycket kan rymmas:

I något så litet.

 

Landhöjning och annat midsomrigt

flåtaIbland får man en idé. Inte alltid en god, men ändå någonting som väntar på att genomföras. Igår drabbades vi just av en sådan, min syster och jag, när vi beslöt oss för att besöka sommarstugegrannarna enligt samma rutt som vi gjorde för typ fyrtio år sedan. Det vill säga den inre korta vägen mellan holmar och skär och inte den långa vägen runt desamma. Synd bara att ”mellan holmarna” tack vare landhöjningen inte är vad det en gång var utan istället någonting som idag mest påminner om ett sunkigt träsk någonstans i Louisiana. Minus alligatorerna då. Någon spinkig gädda fick vi syn på, men det var allt.

Det vi gjorde var alltså att med de dummas envishet med jämna mellanrum stiga ur och dra båten till den holme vi var på väg. I ett vattendjup på ställvis 30 centimeter vilande över knädjup blålera. Innehållande svinhala stenar utplacerade med lagom mellanrum så att man garanterat skulle slå tårna blodiga. Mot bättre vetande kom vi med stinkande och leriga fötter ändå fram. Där passade jag på att för säkerhets skull lägga min vänstra stortå under den sten jag förtöjde båten i. Ni förstår man kan aldrig nog gardera sig för: a) att den smärta man tillfogar sin kropp är tillräcklig b) för att  båten inte ska flyta iväg (i knädjup blålera).

Så efter en pratstund på verandan innehållande extra allt såsom saft och jordgubbs-persikopaj med vispgrädde, gjorde vi om hela proceduren. Rodde och drog tills vi och våra ofräscha och blåslagna fötter befann oss tryggt tillbaka vid egen brygga.

I övrigt var midsommaren precis som en midsommar ska vara. Med goda vänner. God mat. Ljusa nätter. Bastu och simning. Lite regn. Dimma. Mera mat. Ännu fler vänner. Och mest mygg. Men nu är vardagen tillbaka vilket är ganska skönt eftersom åtminstone min kropp behöver återhämta sig efter denna överdos av gemytlig gemenskap och rafflande äventyr.

Måndag och regn it is.

/ Linda