Den senaste veckan har inte gått någon förbi. Barcelona. Åbo. All ilska, frustration och rädsla som finns bland oss. Mellan oss. Så mycket och för mycket – tills något eller någon exploderar och gör av med alla de oförrätter som kämpar inombords. Händelser äger rum som aldrig kan göras ogjorda. Oskyldiga liv fås inte tillbaka. Hat föder hat och med ens blir allt det som upplevs annorlunda farligt och förkastligt.

Så vi bevakar varandra under lugg. Pekar ut varandra som representanter för det onda. En mänska får plötsligt representera alla av just den nationaliteten. Just den religionen. Vi har aldrig varit skickligare på att generalisera. Aldrig.

Ändå tror jag inte att man automatiskt blir terrorist bara för att man har mörka buskiga ögonbryn och kommer från Mellanöstern. Lika lite som jag tror att varenda katolik har en ohälsosam fallenhet för små barn eller att alla medelålders män med en fallenhet för färgerna orange och brun vill bygga murar mellan länder. Och bara för att några av oss inte kan skilja fakta från fiktion, vill jag heller inte att man i världen ska tro att varje finländare är främlingsfientlig.

Vi kan läsa citaten i olika intervjuer: det var en individ som gjorde detta. En individ. Runt omkring fanns andra individer som handlade annorlunda. Som försökte gå emellan, som hjälpte. Som inte sprang. Och när jag själv tänker på de individer som fanns där just då, så väljer jag att fokusera på dem som oavsett nationalitet, religion eller kön valde att göra gott. Att hjälpa. De som valde att vara mänskor och inte bara det, med-mänskor. Ändå skaver hjärtat.

Över att ingen av oss förmår dra streck.