Kappvändare

Hunden och jag stampade ett upprört varv runt byn, men det räckte inte. Jag gick in på den Facebooksida där orsaken till min upprördhet fanns och skrev en kommentar, men det räckte inte. Vildsint knaprade jag chips och hällde upp ett glas rödvin – men nej, inte heller det räckte för att lugna ner mig. Så nu sitter jag än en gång här och hamrar frustrerat på tangenterna. Trots att jag snusförnuftigt brukar ge råd åt andra om att ”inte skriva när man är arg”.

Det gäller ordet kappvändare. Ett ord som under de senaste åren använts flitigt i samhällsdebatten och som tydligen inte minskar i popularitet, snarare tvärtom. Och just här och nu har jag kommit till den punkt där detta lilla ord står mig alldeles upp i halsen.

Missförstå mig rätt: det är varken sunt eller rekommendabelt att byta åsikt i tid och otid, men det som jag nu kommer att lyfta fram handlar inte om det. Utan om utmaningen i att utgöra en sketen kugge i det stora maskineri som utgör den representativa demokratin där förtroendevalda representerar och återspeglar kommuninvånarna. Vi är alltså precis lika smarta men också exakt lika dumma som de som valt oss. Som alla andra jobbar vi inom vård, utbildning, teknik eller annat. Och utöver det försöker vi sätta oss in i hur kommunen fungerar och hur vi ska få till det så att pengarna räcker till för att göra så många som möjligt nöjda. Vissa ärenden går på rutin, vissa kräver att man sätter sig in i helt nya saker. Och en del ärenden är av sådan omfattning att vi varken förr eller senare har behövt arbeta så hårt för att komma till något slag av insikt. Men vi försöker, också i samgångsfrågan Korsholm – Vasa.

Med ny kunskap och information kan då ens grundläggande övertygelse förändras och det måste den få göra. Hur skulle vårt samhälle annars se ut? Åsikten kan naturligtvis djupna men också helt ändra karaktär i ett böljande fram och tillbaka för att förhoppningsvis landa i en visshet. Men innan det slutliga avgörandet ska tas får ibland den framväxta insikten även sällskap av andras i en rådgivande folkomröstning. Och med det blir det egna tankearbetet och den eventuella våndan enbart en del av helheten.

Det är alltså inte lätt. Och om man verkligen hade en kappa kan jag garantera att dess riktning aldrig faller alla i smaken.

Som avslutande tankelek så här på fredagskvällen vill jag presentera följande dilemma: om folket har en annan åsikt än dig och du följer den – vänder du då din kappa?

Och allra allra sist: tänk mänskor.

Tänk.

 

 

 

Kära Tomten

_20171203_100653Det är jag igen, Linda från Replot. Jag vet att det är länge sedan du sist hörde av mig och att det jag nu skriver kanske kan uppfattas på fel sätt, men försök behålla ett öppet sinne och läs gärna till slutet innan du svarar mig.

Du kanske tror att jag är en person som utnyttjar dig och ditt godhjärtade sinnelag. Att jag är en sån som bara tänker på dig när det passar mig, typ några veckor före jul. Men i så fall vill jag framföra ett bestämt nej, det är jag inte. Året runt försöker jag faktiskt göra mitt bästa och följa dina instruktioner om hur man ska vara mot andra och sig själv, sådär som en lagom vuxen person med olika roller ska göra.

Jag försöker minnas allt som är på gång kring min son. Påminna om prov, gympakläder och övningar av olika slag. Framförallt försöker jag finnas där när han behöver mig som mamma. Likaså försöker jag hålla i huvudet allt som är på gång kring mina föräldrar, släktingar och vänner, så att jag ska kunna hugga i där det behövs eller förstå att begära hjälp när jag behöver det. För att försörja mig går jag till jobbet varenda dag. Ett mycket roligt arbete där de flesta dagar är olika och därför kräver en hel del. Och sen knogar jag på med lokalpolitik som också det mellan varven är en högst intensiv och utmanande syssla.

Och jag vill som sagt gärna tro att jag gör mitt bästa, även om jag ibland tuggar fradga och svär för mig själv. Men då brukar jag gå någonstans där ingen ser eller hör mig (gällande det första) det andra, svärandet erkänner jag att det kanske har gått till överdrift under det senaste året. Förlåt, Tomten – på den punkten kan jag absolut bättra mig.

Men förstår du Tomten, ibland kan det vara jättejobbigt att alltid försöka vara snäll och därför skulle jag nu vilja fråga dig: hur mycket snäll är lagom? Jag menar så snäll att man uppfattas som en sympatisk och vänlig person, men inte så snäll att man suddar ut sig själv, förstår du vad jag menar?

Det var den rent mänskliga aspekten på det hela, sen skulle jag också vilja ha svar på en rent hypotetisk och ytterst materiell fråga, om man vill ha en ny Citroen 2CV (röd): hur snäll måste vara man då?

På en skala.