I ärlighetens namn tänkte jag skicka iväg honom och kompisen ensamma. Utan samvetskval planerade jag dumpa dem båda i famnen på kommunens fritidspersonal för att sedan själv snabbt vända om och springa långt långt bort. Typ in till stan på en Cappucino som jag njutningsfullt skulle smutta i mig på ett ställe där säkerhetssele aldrig hört, och aldrig kommer att höra till standardutrustningen.

Men nej det funkade ju inte. Mamma nummer två var inte alls upplagd för någon dumpning utan tvärtom: här skulle klättras. ”Det kan ju vara roligt?” Nej det kan det väl inte, skrek min inre röst, medan mitt yttre jag flashade av det mest krampaktiga leende som världen skådat innan jag harklade mig och sa: så du tänker så?

Varför vi tryckte på oss hjälmar. Spände på säkerhetsselar. Och inledde klättringen. Bana 1: inga problem. Bana 2: tämligen okej. Bana 3: en i sällskapet fick muntligt guidas framåt av positiv (och synnerligen kunnig) markpersonal, medan undertecknad lika positivt utropade uppmuntrande hejarop från det träd i vilket jag just då råkade befinna mig. Bana 4: jag visste det, jag visste det, jag visste det!

Det var där som jag på riktigt insåg att jag inte borde vara här. Eller att jag borde ha tagit med en stege. Med ens förstod jag att min sista Cappucino aldrig kommer att bli drucken, eftersom mitt liv hädanefter kommer att tillbringas mellan två tallar på Vasklot. Alltmedan odrägliga ungar kastar kottar på mig och skriker fula ord i förhoppningen om att just de är den som får mig att falla.

Men sen andades jag lugnt. Satsade allt. Och fuskklättrade när det så krävdes, dvs kopplade fast allt jag hade och använde mig av själva vajern så mycket som det bara var tillåtet.

Och ner kom jag trots allt, många insikter rikare dessutom. För det första: på något sätt klarar man sig alltid. För det andra: säkerhetsselar måste vara något av det mest fenomenala som någonsin har uppfunnits (jag tror att jag ska köpa en bara ifall att). Och för det tredje:

Välj noga vilka mammor du umgås med.