Ibland får man en idé. Inte alltid en god, men ändå någonting som väntar på att genomföras. Igår drabbades vi just av en sådan, min syster och jag, när vi beslöt oss för att besöka sommarstugegrannarna enligt samma rutt som vi gjorde för typ fyrtio år sedan. Det vill säga den inre korta vägen mellan holmar och skär och inte den långa vägen runt desamma. Synd bara att ”mellan holmarna” tack vare landhöjningen inte är vad det en gång var utan istället någonting som idag mest påminner om ett sunkigt träsk någonstans i Louisiana. Minus alligatorerna då. Någon spinkig gädda fick vi syn på, men det var allt.

Det vi gjorde var alltså att med de dummas envishet med jämna mellanrum stiga ur och dra båten till den holme vi var på väg. I ett vattendjup på ställvis 30 centimeter vilande över knädjup blålera. Innehållande svinhala stenar utplacerade med lagom mellanrum så att man garanterat skulle slå tårna blodiga. Mot bättre vetande kom vi med stinkande och leriga fötter ändå fram. Där passade jag på att för säkerhets skull lägga min vänstra stortå under den sten jag förtöjde båten i. Ni förstår man kan aldrig nog gardera sig för: a) att den smärta man tillfogar sin kropp är tillräcklig b) för att  båten inte ska flyta iväg (i knädjup blålera).

Så efter en pratstund på verandan innehållande extra allt såsom saft och jordgubbs-persikopaj med vispgrädde, gjorde vi om hela proceduren. Rodde och drog tills vi och våra ofräscha och blåslagna fötter befann oss tryggt tillbaka vid egen brygga.

I övrigt var midsommaren precis som en midsommar ska vara. Med goda vänner. God mat. Ljusa nätter. Bastu och simning. Lite regn. Dimma. Mera mat. Ännu fler vänner. Och mest mygg. Men nu är vardagen tillbaka vilket är ganska skönt eftersom åtminstone min kropp behöver återhämta sig efter denna överdos av gemytlig gemenskap och rafflande äventyr.

Måndag och regn it is.

/ Linda