För någon vecka sedan körde vi ner till Åbo. Som vanligt var bilresan varken hysteriskt spännande eller rolig, utan helt enkelt en transportsträcka. Det vill säga kilometrar som måste avverkas för att vi skulle komma dit vi ville.

Någonstans där mittemellan stad A och stad B uppstod ändå någon slags spänning, i och med att det höll på att gå riktigt galet. Inte för oss som satt i bilen utan för en stackars duva som tydligen också var på väg från punkt A till punkt B. Tyvärr visade det sig att hennes färdväg i exakt 90 grader korsade vår och som om det inte var nog, hade hon nyss pausat på en kaffe eller vad det nu är som duvor dricker för att under långfärder hålla sig pigga, och var nu i full färd med att få luft under vingarna igen. Och herreje så hon kämpade med det.

Antingen hade hon druckit för lite av eventuella uppiggande substanser eller så var hon en sådan som ohjälpligt är trög i starten. Att bevittna hennes kamp var så jobbigt att innan hon desperat hade tagit sig förbi motorhuven, hade hela hennes liv passerat revy framför mina ögon. Och om det kändes så för mig, kan jag bara ana hur det kändes för henne…

Själv kämpar jag lika febrilt idag, med att uppbåda motivation till att städa köksskåpen. Ännu är jag inte framme vid det stadium där livet passerar revy, men tro mig.

Det är bara en tidsfråga.