Med alla mina mänskor på de ställen där de hör hemma kan jag nu andas ut. Pensionärerna har återvänt helskinnade från sin resa till Höga Kusten. Kameran hade de lyckats tappa bort men sånt sorteras in under kategorin materiella förluster, det vill säga till den typen  av förluster som vi är bäst på att ta. Deras förklaring till det hela löd ”den måste ha lämnat på båten som gick ut till Ulvön”, men det tror jag vad jag vill om. De har garanterat rejvat, åtminstone en kväll. Och då vet man ju hur det brukar gå till, med en busslast pensionärer och musik som vibrerar i hela kroppen. Men jag låtsas inte om något utan håller med om att det är säkert där den finns.

Likaså har ju de nya föräldrarna och deras lilla myra återvänt från de södra delarna av landet. Inte riktigt lika helskinnade som den äldre generationen, utan mer sådär som nya föräldrar ofta är: trötta efter de första dygnen av vaknätter. Men innerligt upprymda efter insikten om att livet aldrig mer blir sig likt. Och ändå kanske mest … trötta. Men dom tröstade vi med att det brukar lätta efter fyra år och då blev de genast lite gladare. Tror jag åtminstone.

Själv har jag jobbat intensivt med att hantera känslan av att min flock under den senaste tiden varit spridd för vinden. Jag är ännu inte så bra på det men gör framsteg. För nuvarande tror jag banne mig att jag kunde knäcka extra som Border Collie. Att jag till och med skulle göra mig bra som en mänsklig version av vallhund som med hjälp av telefonsamtal, SMS, Whatsapp, Insta och FB gör sitt bästa för att hålla pejl på alla de mänskor som jag blir ålagd att hålla reda på. Kanske jag till och med borde öppna eget: Lindas Vall och Pejl AB? Även om det mest sunda eventuellt vore att istället förlita sig på att alla klarar sig själv.

För det gör dom väl? 

/ Linda