När jag var yngre så fanns det stunder när jag kände mig kontrollerad och kvävd. Alltid synlig – påtittad, uttittad – vad jag än gjorde, var jag än rörde mig. I vår lilla by, i vår något större skärgård. I den stad som jag då uppfattade som stor men som i ett större sammanhang ändå räknas in bland de minsta städerna i världen. Här känner alla varandra. Eller vet åtminstone vem man är. Vem ens mamma, pappa, mor- och farföräldrar är. Vem som har gjort vad, när och varför. Och hur mycket du än anstränger dig för att inte synas eller för att slå dig loss så är du alltid en del av något. Alltid.

Men vartefter åren gått så har nyanserna av det hela blivit alltmer tydliga. Upplevelsen av att vara kontrollerad övergår i en insikt om att någon ser mig. Någon har omsorg om mig. Naturligtvis kan den omsorgen ännu kännas kvävande, men jag förstår den. Och förstår vad den är grundad i.

När vi verkligen ser varandra så så blir vi mänskliga för varandra. Vi blir individer som alla fyller en plats. Individer som i olika konstellationer och relationer ser efter och hjälper varandra. Oundvikligen medför närheten och litenheten också att vi med jämna mellanrum irriterar oss på varandra – men vi gör det för att vi på sätt eller annat förhåller oss till den människa som står framför oss. Som går bredvid oss.

Vi bryr oss. Och människor som vi bryr oss om strävar vi efter att inte skada.

/ Linda