På väg ner genom vårt 100-åriga land slår det mig att det är avsevärt mycket enklare att åka tåg när man inte blöder näsblod. I och för sig tycker ni kanske att det är självklart, men efter min senaste tågresa då jag på Arlanda Express blödde mig från flygfältet och ända in till Stockholms centrum, blir det för mig än mer tydligt. Mycket, mycket enklare är det. Speciellt eftersom man slipper se fram emot att avsluta hela resan med att inhalera den papperstuss som man bestämt tryckt in i näseländet för att desperat försöka hejda flödet.

För ser ni det gjorde jag tyvärr, inhalerade. Instinktivt och ytterst kraftigt. Trots att jag upprepade gånger sa till mig själv ”vad du än gör Linda: andas inte genom näsan!” Man (eller åtminstone jag) är ju dessvärre funtad så att man alltför ofta gör precis så som man inte ska.

Och vet ni hur man känner sig då? När det smockar till i näsan och man inser att ens bihåla plötsligt innehåller sådant som den absolut inte ska innehålla? Man känner sig dum. Jättedum. Typ som Madickens Lisabet men utan ärta. 45 år gammal och vad har man lärt sig?

Ingenting.

Frånsett det att på ett helt annat sätt uppskatta händelselösa tågresor.