…å det grövsta. Och inte har jag förmåga att skämmas heller. Inte det minsta! Vadan detta? kanske ni frågar er, så låt mig förklara: för två dagar sedan hade jag den stora förmånen att komma in till by-butiken exakt i rättan tid. Mitt i kyldisken låg nämligen en liten förväntansfull ask och sneglade på mig, fylld av det jag älskar mest här i världen. Eller ja, en av de saker jag älskar mest i matväg that is: mald lever. Där och då fick jag en nästan överkroppslig upplevelse och jag mindes exakt hur mammas leverbiffar smakar. Ni borde smaka, de är alldeles alldeles… underbara! Så vad gör jag? Jag köper 400 gr. mald lever. Åker hem till min lilla 70 + mamma och frågar ”vill du äta leverbiff någon dag?” ”Ja”, säger min mamma naturligtvis, för hon är också ett fan av denna kulinariska höjdpunkt. ”Bra” säger då hennes dotter, ”jag har köpt lever – gör du biffarna på fredag?”

Usch och fy för sådana barn! Här ser vi fyrtio år (soon to be 41) av egoism och självcentrering. Jag måste verkligen uppfostra mitt eget barn på bättre sätt, sånt här ska man ju inte behöva stå ut med på ålderns höst. Eller ska man? För egentligen är det ju ett tecken på att jag uppskattar och behöver min mamma än, så stor jag är. Jag har de facto sagt åt henne att de första femtio åren i ett barns liv är mycket kritiska för anknytningen. Under den tiden bör ens föräldrar inte dö ifrån en.

Ja man kan skämta om det, men jag är mycket väl medveten om att ingen av oss har makten eller möjligheten att bestämma något. Det blir som det blir här i livet. En del av oss har förmånen att få ha kvar våra föräldrar länge, andra förlorar dem allt för snabbt. Idag ska dock min mamma och jag njuta av leverbiffar tillsammans, så får vi se till en annan dag när jag tar mitt ansvar och bjuder igen…

/ Linda