… mot dom där? Vilka då? frågade jag. Dom där gula, sa han, och pekade på maskrosorna i backen. Nej det är jag inte, varför undrar du? Ameh! Jag tänkte ju plocka en bukett åt dig!  Resolut ner med handen bland alla maskrosor och ett snabbt ryck senare så får jag min bukett. Gul och fin med sagolikt ojämna stjälkar, men plockad med ett givmilt hjärta. Visst är den fin? Ja, sa jag.

Men vem leker du med nuförtiden, när du är i dagis? Alltså, jag hade ju en bästis. Men sen blev han inte min bästis längre, då blev han någon annans bästis. Och då blev jag ledsen. Sen började jag leka med med en annan pojke men han skriker så mycket. Varför skriker han så mycket? Vet du det kan jag inte veta, kanske han skriker för att han inte är nöjd med något? Eller för att han vill leka? Nej det tror jag inte, han bara skriker.

Vet du att nyss var jag fyra men nu är jag FEM?! Så snabbt går det! Jag kan gå och kolla om tvättmaskinen är färdig, ska jag göra det?

Så fortsatte det. Timme efter timme. Hit och dit i ett halsbrytande tempo av impulser och tankar. Tills hans ord: ”Vet du, jag tycker om att vara här med dig. Varpå jag svarade: ”Och jag tycker om att du är här med mig.” Ja det gör du – för annars skulle du ju vara alldeles ensam!

Men sen blev jag faktiskt ensam och det var ganska skönt. Åtminstone en liten stund.

/ Linda