Äntligen kom det vi väntat på! Väder man kan leva i. Eftersom ingen med säkerhet kan säga hur länge det räcker tills nästa varma dag, beslöt vi oss ta en tur med båten för att spana på andra holmar och stenar än de gamla vanliga. Så vi samlade ihop vad vi kunde tänkas vilja ha med oss. Något att äta, dricka och elda i och med. Fyra vuxna, två barn och tre hundar. Och flytvästar till hela högen. En hel del blev det men det var okej, vi hade stora båten.

Så långt komna insåg vi att det skulle vara bra med ett sjökort. Det finns nämligen en hel del grynnor kring den holme dit vi var på väg (för att inte säga överallt i de vatten vi rör oss). De båda stugorna söktes genom men det visade sig att alla sjökort befann sig hemma och inte på sommarstugan. Det enda vi lyckades lokalisera var en träbricka försedd med en sjökortssida av årsmodell 1960-ish. Men det var den sida vi behövde, bara det! Så brickan fick följa med.

Medan en del av oss sökte sjökort kollade andra hur mycket bränsle som fanns i båten. Att ro är god och hälsosam motion, men om det bara är möjligt så väljer man gärna tillfälle för när man vill ro. Inte när båten är full av mänskor, djur och annat. Tyvärr visade det sig att utgående från mängden bränsle skulle vi mycket väl kunna råka ut för en ofrivillig rodd om vi tog just den båten. Och eftersom vi nu var så nära de öppna vidderna att det nästan gjorde ont, beslöt vi att det finns inget annat alternativ än att vi hoppar i den mindre båten. Vi kunde alltså inte ta med allt, men vad skulle vi lämna kvar? Mat? Absolut inte. Vuxna? Nej, det var vi som var mest på hugget. Barn? Nej, de skulle banne oss med och njuta av lite skärgårdssamvaro. I en liten båt. Hundarna? Jamenvisst. Mer folk var på kommande till holmen så de kunde vänta inne på dom.

In med hundarna tillbaka. Påfyllning av vattenskålar och uppmaningar att duktigt vänta. Och ut till båten. Aningens trångt var det. Och aningens smågnälligt från den yngre delen av besättningen. Men efter en bortflugen remmare (som visade sig vara en mås sittandes på omärkt grynna) och ett mindre antal autentiska remmare som till och med motsvarade de som fanns på brickan, befann vi oss till sist vid målet. Och det var så värt det. Det enda som fanns mellan oss och öppet hav var Ritgrund som man på bilden ser borta vid horisonten. Världen var blå. Grå.

Och det var lätt att leva.

/ Linda