Imorse slog jag mig för femte året i rad ner i en liten stol vid ett litet bord. Samtidigt som jag gjorde det krökte jag automatiskt ryggen och böjde mitt huvud för att dom som satt bakom mig skulle ha någon som helst möjlighet att se över mig. Vi har ju redan tidigare kommit fram till att jag verkligen inte är lång, men det var ingen annan i rummet heller. Än. Nästa gång jag slår mig ner där är väl mer än hälften av dem huvudet högre än mig. Men så långt vill jag inte tänka.
Det var alltså öppet hus i skolan. För fem år sen när jag kom in i rummet, ålade en del av barnen på golvet. Några av dem satt och sjöng eller diskuterade högljutt. Medan andra allmänt som små päron trillade omkring bland pulpeterna. Idag när jag kom in stod alla snällt vid sina bord, väntandes på sin lärare och det tecken som skulle ges när det var dags att sätta sig. Ingen såsade. Ingen sjönk gradvis ner från stolen för att så småningom stilla avvika. Utan tillsammans tittade man på filmsnuttar. Berättade något om man blev ombedd. Delade med sig oombedd om man hade något som relaterade till det som lektionen handlade om. Skämtade lite med läraren och den strulande tekniken varpå alla skrattade tillsammans. För att sedan fortsätta med det man höll på med.
När jag för fem år sedan gick ut från ettans klassrum viskade mina öron ett stilla tack, till mig. Idag var dom enbart förundrade. Över lugnet. Över hur långt man har kommit. Naturligtvis förstår jag att det inte är sådär varenda dag. Att det finns dagar när alla, både små och stora, är allmänt gnälliga eller vildsinta. Trötta eller ledsna. Att det definitivt inte är en dans på rosor att vara lärare. Och att det ligger mycket jobb bakom dessa år, för att inte säga massor.
Själv vill jag fortsättningsvis inte bli eller vara lärare. Men fatta vad jag är imponerad av alla de som vill! Som är lärare, bra lärare. Som varje dag finns där i skolan för våra barn.
Hur skulle vi klara oss utan er?