Ni vet hur man ibland kan föreställa sig saker? Till exempel det att om man bara köper en viss grej, reser till ett visst ställe. Eller uppnår någonting speciellt – så löser sig livet efter det. Så där bara.

Själv har jag under de senaste veckorna föreställt mig att om jag bara lever till semestern så ska jag än en gång få se det här. Blått. Och grått. Mot en vidöppen horisont som inte låter sig störas av något.

Och märkväl: mitt arbete och min arbetsplats är ett av mina absoluta favoritställen att gå till. Med utmanande och kreativa uppgifter. Med fantastiska kollegor och den typen av galghumor som har fört mänskligheten vidare. Likaså tycker jag för det mesta om att med jämna mellanrum gå och bryta – men allra helst kroka – arm i olika kommunala mötesrum.

Jag har förmånen att få befinna mig på sådana ställen där jag trivs, helt enkelt. Oftast tillsammans med mänskor som jag märker gör sitt bästa för att vi tillsammans ska kunna åstadkomma vettiga och roliga saker. Mänskor som uppskattar mig och själva låter sig uppskattas. Och även om det finns undantag till det, så uppväger ändå glimtarna av insikt över att de flesta av oss åtminstone försöker. I samförstånd. Och någon slags ömsesidig respekt.

Men trots det: blir det ibland för mycket. För mycket av det att alltid förväntas vara nåbar. För mycket av det att alltid förväntas vara den som ska parera. Vara vuxen. Trots att det finns hur många som helst runt omkring en som borde vara, och är, detsamma.

För mycket, av det roliga, typ. Och när man kommer så långt att man helst skulle vilja stampa med fötterna i marken. Ropa fulheter till den person som just då råkar stå framför en. Och kanske, kanske nypas lite grann…

Då måste man trots allt ha en målbild. Själv har jag märkt att de blå och grå dito är de bästa att fokusera på och längta till. Och kan ni förstå, nu är jag på riktigt där!

Vid liv, till och med.