Efter en morgon som gått ut på att få mig själv och diverse andra personer till jobb och skola. Och efter en arbetsdag som gått ut på att göra undan de uppgifter jag har framför mig och dessutom göra dem bra.
Efter en sen eftermiddag som innehållit vånda över vad i hela friden vi ska ha till mat och till vilket varuhus man ska våga bege sig (dvs vilket varuhus som mest sannolikt har de kortaste köerna). Och efter att jag äntligen kommit ur den korsning som hela stan tydligen bestämt sig för att uppsöka samtidigt (Rådhusgatan – Sandögatan, klockan 16.10) – så handlar jag, bär ner allt till bilen, lastar in och kör hem.
Och efter mat, prat och undanplock. Efter en vända på Facebook och med det diskussioner kring hur vuxna mänskor ännu idag, fortsättningsvis, väljer att uttrycka sig om och till varandra – så är vi, approximately elva timmar från väckning, framme vid dagens ultimata höjdpunkt: Läxorna.
Här räknas och omvandlas. Från milliliter till deciliter och liter och tillbaka igen. Decimaltecken flyttas fram och tillbaka. Och jag skulle så gärna vilja vara skärpt, men allt jag kan tänka på är milliliter-, deciliter- och litervis av frustration som svallar kring i mina ådror.
Och då lutar jag mitt trötta lilla huvud mot handen medan en ung till mig närstående person bekymrat frågar: Varför fejspalmar du mamma?
Ja det kan man ju fråga sig.
