Eller ”förr i världen” som vi har för vana att säga här i trakten, då simmade min mamma i Sandöfjärden som ni kan se här på bild. Hon till och med fröjdade sig så hejvilt att hon hoppade i från en sten som fanns där någonstans i utkanten. Fanns skriver jag, den finns garanterat där än men nu är det aningens svårt att lokalisera den.
Inte fullt så förr i världen (utan sådär lagom långt bort i tiden) så åkte jag skridsko på samma fjärd. Då måste man först gå ut via ett dike innan man kunde börja glida iväg. Men det gjorde inget, för isen var nästan alltid perfekt när man väl kom så långt.
Men nu. Nu kan man varken simma eller åka skridsko. Nu kan man typ ingenting förutom att gå förbi där längs grusvägen med sin lilla luddboll. Eventuellt kasta sig ut och skära sig så där lagom på vass-strån om det är en syssla man känner väldigt starkt för och smågillar smärta. Men just ikväll lockade det åtminstone inte mig.
Frågan blir då: var det bättre förr eller är det bättre nu? Och mitt svar till det blir ett tvärsäkert: kan jag passa på det? Jag vet nämligen inte. Mamma tyckte om att simma där, det har jag hört henne säga. Jag tyckte om att åka skridsko, det har jag praktisk erfarenhet av. Just nu är det kanske inte höjden på fröjden där på bilden, men vem vet hur det blir om ytterligare några tiotal år?
Då kanske landhöjningen inklusive kringeffekter bidragit till att det finns en fin bongalo där. En såndär som vadhonnuhette ville ha på Saltkråkan (hon som inget av de ”riktiga” Saltkråkebarnen gillade). Eller en vingård? Det kan ju plötsligt hända att min vinranka bestämmer sig för att gå och skaffa familj i en värld som då blivit många grader varmare och därmed lämpligare för produktion av fine wines. Jag menar, sånt kan man ju inte veta nu.
Och det är ju lite spännande.
Ibland får man en idé. Inte alltid en god, men ändå någonting som väntar på att genomföras. Igår drabbades vi just av en sådan, min syster och jag, när vi beslöt oss för att besöka sommarstugegrannarna enligt samma rutt som vi gjorde för typ fyrtio år sedan. Det vill säga den inre korta vägen mellan holmar och skär och inte den långa vägen runt desamma. Synd bara att ”mellan holmarna” tack vare landhöjningen inte är vad det en gång var utan istället någonting som idag mest påminner om ett sunkigt träsk någonstans i Louisiana. Minus alligatorerna då. Någon spinkig gädda fick vi syn på, men det var allt.
Linda gillar läget 