Under det glada 70- och 80-talet trängde vi varje fredagseftermiddag in oss alla fem i vår lilla familjebil. Samma procedur helg efter helg, från slutet av maj och tre månader framåt. Bagageutrymmet fyllde vi med mat, simdräkter, böcker och annat för oss nödvändigt. Fram- och baksätet gjorde vi vårt bästa för att att stapla fullt med positiva tankar och känslor av jopphejdi. Vartefter vi barn blev äldre kanske det senare inte lyckades så bra, men faktum är att det för det mesta kändes just så: jopphejdi-igt. Orsaken till det var att vi var på väg till vår alldeles egna lilla holme och den lilla stuga som stod tryggt förankrad på den. I och kring den stugan fick vi under några dagar fylla tiden precis som vi behagade. Om solen sken badade vi. Om det regnade eldade vi i spisen och läste böcker.

Men innan vi kom så långt som till stugan, eller villan som vi säger här i Österbotten, skulle vi köra bil i ca 15 kilometer för att sen stanna, lasta ur alla våra nödvändigheter och lasta in desamma i en liten träbåt som min pappa själv byggt. Sen satt vi där uppradade och inklämda medan vi kryssade ut från den lilla båthamnen. Jag säger kryssade eftersom det var exakt vad vi gjorde. Stadigt tog vi oss fram mellan stenar och grynnor. Vid lågvatten turades vi ibland om att hänga över fören för att spana ut den rätta rutten som trots remmare (i traditionellt utförande i form av träpinnar) då inte var helt tillförlitlig.

Och visst hade det sin charm. Och visst älskade vi det hela. Men många av oss vet att man lätt blir hemmablind. Och att man så småningom kommer till en punkt där man inte ser allt det speciella som varje dag finns runt omkring en. När vi körde över vägbanken mot Björkö så vevade vi ner rutorna, andades in den salta sjöluften och njöt. När vi satte oss ner i båten och äntligen kunde doppa handen i det aningen kalla men uppfriskande och rena vattnet så njöt vi ännu mer. Om kvällarna satt vi på bryggan och såg solen sänka sig över holmarna och kände ända in i hjärteroten hur bra vi hade det. Men det var ändå för oss det vanliga. Vi ifrågasatte inte, för det var så här det alltid hade varit. Och det var så här det skulle förbli. Med himlen högt ovanför oss och vågorna som mjukt slog mot stranden alltmedan de tålmodigt slipade alla dessa ofantliga mängder av sten som fanns runtom kring oss.

Med tiden väcktes insikten om att det jag här har omkring mig är mer än bara sten. Det är historien om, och bilden av, det som för länge sedan var. Historien om istid, landhöjning och De Geer moräner. Historien om en skärgård som efter många istyngda år långsamt och saktmodigt strävar uppåt.  Cirka 8-8,5 millimeter per år, för att vara exakt. Det är inte bara jag som åter fick upp ögonen för den omgivning som jag har förmånen att leva i. År 2006 blev Kvarkens landhöjningsskärgård inskrivet på UNESCOs världsarvslista utgående från en motivering  som lyder: Området utgör ett enastående exempel på viktiga utvecklingsstadier i jordens historia omfattande livets ursprung, pågående geologiska processer i bildningen av landformer eller betydelsefulla geomorfologiska eller naturgeografiska former. Vår skärgård är alltså så speciell att den kan ställa sig jämsides bland ställen som Stora Barriärrevet i Australien. Bara det!

I år firar vårt världsarv alltså tio år. Själv kommer jag att fira genom att med jämna mellanrum packa bilen lite mindre full än när jag var liten i och med att tre barn har bytts ut mot ett. Träbåten har i sin tur ersatts av en glasfiberdito och båthamnen finns två kilometer bort istället för femton. Destinationen är dock densamma trots att den lilla stugan fick ge vika för åldern och av min syster och hennes familj byttes ut mot en något större version. Men allt det andra, det är nästan som det alltid har varit. Vi kommer att kryssa fram genom Holvarskärsströmmen med otaliga stenar vilande omkring oss. Allt emellanåt doppa händerna i det klara blå vattnet och om kvällarna sitta på bryggan (den något större) och se hur solen sakta sänker sig över holmarna.

Det unnar jag er läsare att också göra, att ta er ut i Kvarkens skärgård i sommar. Att under några dagar komma hit och njuta av himmel, hav och sten. Massor av sten!

Välkomna!

/ Linda

(Texten har tidigare publicerats i Kuriren)