Japp – ganska högt uppe på framsidan av min kropp har jag en uppsättning kroppsdelar som det motsatta könet saknar. Det kan jag inte förneka. Men om man flyttar blicken och spanar  uppskattningsvis en halv meter längre ner, kan den observante notera att jag där å andra sidan inte utrustats med en annan kännspak typ av kroppsdel.

I och med att det förhåller sig på det här sättet kunde man ju kanske tycka att det hela skulle jämna ut sig – eller? Eftersom jag har något som du inte har. Och du har något som jag inte har, så blir det på något vis … jämlikt.  Om någon frågade mig vad jag skulle vilja benämna det här fenomenet så skulle jag säga: utsidesjämlikhet.

Dessutom skulle jag vilja påstå att utsidesjämlikhet också förekommer på insidan. Jag tror nämligen att vi mänskor inte är helt lika och inte heller är tänkta att vara det. Varken när det gäller kön eller annat. Vissa är duktiga på en sak och andra är duktiga på annat. Någon äger råstyrka en annan not so much. En del mänskor är så smarta att det nästan gör ont medan andra aldrig kommer att uppfattas som den vassaste kniven i lådan. Inte ens i storköket.

Min teori är därför inte tillägnad enbart förhållandet kvinnor kontra män, utan rubbet. Vi är inte lika, men våra olikheter jämnar ut sig. Alltid. Som mänskor kompletterar vi varandra och lyfter i bästa fall varandra. I all vår olikhet blir vi jämlikar och borde därför i rimlighetens namn också uppfattas och bemötas som sådana. Som lika värda.

Men eftersom alla tyvärr inte ännu är av den åsikten får vi väl fortsätta några år till med att uppmärksamma Internationella kvinnodagen.

Vi och boobsen.