Att ge och ta emot råd

Rådgivande folkomröstning … du kan antingen älska eller avsky sådana, men hur du än förhåller dig till dem så fyller de ändå en funktion. De ger folket en möjlighet att engagera sig genom att ge råd till personer som de i förtroende valt att utföra vissa uppgifter. Därefter är det upp till de förtroendevalda att ta emot råden. Båda parter har alltså en uppgift som de personligen ansvarar för: en ger, den andra tar.

De som är mindre förtjusta i konceptet menar att folket redan överräckt beslutanderätten till de folkvalda och att rådgivande folkomröstningar därför inte behövs. Medan de som är positivt inställda till det hela säger att vissa ärenden är för stora för att avgöras av en begränsad del av kommunens invånare, vare sig de är förtroendevalda eller ej.

Frågan om folkomröstningar kan man diskutera i all evighet men det tänker jag inte göra nu, istället ska jag hoppa direkt till den punkt då man har ett resultat att beakta.

Själv tänker jag att om man lägger korten på borden och ger kommuninvånarna behövlig information och material att begrunda, så måste man kunna förutsätta att det faktiskt görs. Om man ger kommuninvånarna möjlighet att ge sitt råd – dvs rösta – antingen per brev eller personligen i en vallokal, så måste man kunna förutsätta att det görs. Om man dessutom ger tre alternativ: ja, nej, eller ”tar ej ställning”, så måste det finnas ett alternativ som passar åt alla.

Om kommuninvånaren då väljer att inte ta sitt ansvar. Om hen inte utnyttjar sin rösträtt och inte heller ser det som sin skyldighet att rösta – då har jag som förtroendevald ingen möjlighet att ta råd av den personen. De enda råd jag de facto kan ta emot är de som ges mig.

I Korsholm valde en stor del av befolkningen, 76,4 % att ta sitt ansvar och rösta. Av dem röstade 61,3 % för fortsatt självständighet och 36,8 % för samgång. Det är till dessa siffror och råd som vi behöver förhålla oss.

Inget annat.

 

 

 

 

 

Konstatera inte ”att”, fråga istället ”varför”

Det är mycket fingerviftande nu. Pekande. Konstateranden. Om mänskor som har gjort fel, som gör fel. För bakom ljuset. Och alltid, alltid för egen vinning. Om mänskor som strävar bakåt. Framåt. Andra mänskor som presenterar skrönor. Ljuger. Och tydligen alltid, alltid för egen vinning. När ens egen sak förs fram är den sällan ensam utan åtföljs eller innehåller ofta ett försök att dra ner någon annan i smutsen: ”det är inte bara jag – hen har uppfört sig ännu värre.”

Och vet ni, man blir lätt frustrerad, trött. Slut i skåpet. På allt detta munhuggande som inte löser någonting utan enbart göder motsättningarna tills de friska och frodiga växer sig över huvudena på oss. Mellan oss. Tills vi inte längre kan se varandra utan hör någon som ropar svagt där bakom. Men sånt bryr vi oss snart inte om, det som inte syns finns inte.

Så efter långt övervägande gör jag ännu ett försök. Att tänka för min egen del, inte för någon annans. Att klargöra mitt resonemang, inte försöka sänka någon annans eller tvångsmässigt namnge en fellowsyndare. Detta eftersom jag fortsättningsvis vill tro att vi har samma mål: en god framtid. Eftersom jag fortsättningsvis vill tro att vi alla trots allt gör det här med goda intentioner. Därför behöver jag inte peka finger.

Jag utgår från varför jag röstade för förhandlingar, inte att, eftersom alltför många väljer att stanna där. Om det där ”attet” inte fanns, skulle kommunen fortsättningsvis lunka på i samma lyckliga banor. Troligtvis skulle vi inte det. Vi hade redan påbörjat ett stort förändringsarbete kring vård, kring skolor, servicenät. Under den senaste fullmäktigeperioden fattades många beslut som kostade på, för att inte tala om när den här perioden inleddes. Kommunen anpassade och anpassar sig till den verklighet som rådde och råder. Och det jag då kunde se, var mänskor som inte var nöjda med utvecklingen och det förstår jag, men ändå förstår jag tyvärr varför alla stora förändringar behövde göras. Det jag däremot inte kan förstå är tankarna som råder om att ”allt skulle vara bra om vi inte hade inlett samgångsförhandlingar.” Det är min övertygelse om att det ändå på många plan av tvingande behov hade gjort och kommer att göra ont.

Men varför förhandlingar? Först och främst för att det fanns en växande skara som i ett hårdnande samhällsklimat ville se alternativa gemensamma framtidslösningar. Andra sätt att jobba. Själv var jag inte riktigt där utan ville vänta in vård- och landskapsreformen. Ville värna om det finlandssvenska. Men i en demokrati så fungerar det inte så att alla får sin vilja genom, utan det är den gemensamma (dvs majoritets-) tanken som leder vägen. Och därför måste man tänka steget vidare vad som är det viktigaste i en sådan situation.

För mig var det viktigast att få eventuella förhandlingar så inkluderande som möjligt, att alla skulle delta oavsett åsikt om önskat slutresultat. Såväl positiva som kritiska röster behövs i ett arbete av den omfattningen. Igen får jag uppfattningen om att många tror att om ”attet” inte fanns, så skulle kommunen fortsättningsvis ha lunkat på i samma lyckliga banor. Troligtvis skulle vi inte det. Balansen hade förändrats. De nyfikna var fler. För principens skull kunde jag ha röstat ”nej” där, den kommentaren har jag fått: du gav dig för tidigt. Förutom naturligtvis kommentarerna om att jag är en lögnare och en maktgalen person. Men det får stå för dem som uttalat dem, fortsättningsvis menar jag att de mänskorna inte känner mig.

Men viktigast för mig var som sagt att få alla med i arbetet. Och att få in beslutstext som visar på bredd i förhandlingarna, på att ett avtal på riktigt ”måste tas ställning till”. Och där måste alla hjälpa till: förtroendevalda. Kommuninvånare. Tjänstemän. Det räcker inte  längre med ett instinktivt ”ja” eller ”nej”, jag tror att det här måste göras på riktigt. Och jag hoppas att alla som ges möjlighet att ta del av det som framkommer ska göra det och även deltar i den rådgivande folkomröstningen. Inte för att man måste, utan för att man får. Där har vi alla ett ansvar att sätta oss in det hela.

Om jag ytterligare fördjupar mitt ”varför” och går in på vad som har hänt under förhandlingstiden, vill jag ännu en gång lyfta fram att den fråga som tidigare orsakat mitt starkaste ”nej” nu har blivit den fråga som mest skulle motivera ett ja: språket. Tankar förs fram om att ett avslutande av Korsholm i den form vi idag känner till kommunen (dvs geografiskt sedan inledningen av 70-talet) kommer att medföra döden för finlandssvenskan. Andra tankar för fram att vi tillsammans kan bygga en mer fungerande tvåspråkighet som då även får en större genomslagskraft nationellt. Och där kan jag tvärsäkert säga: jag vet inte vad som är rätt av de två. Jag vet heller inte om det är storleken som avgör när man från Helsingfors blickar ut över landet. Det vet kanske ingen, men många som rör sig i politiken på det planet ser trenderna. Så även vi längre ner på skalan. Absolut säkra kan dock ingen vara, på varken det ena eller andra.

Kärnan för mig är att det är här vi alla ska kunna bo och leva. HÄR. Inte bara i Korsholm utan i hela Finland som på mer än ett sätt förändras, språkligt och kulturellt. Och vad är då lösningen? Igen: jag vet inte. Men vi har erfarenhet och har länge fungerat i den lösningen som består av att vara en kommun med svenskspråkig majoritet men som ändå inte garanterar att vi kan leva fullt ut på vårt svenska modersmål. I kommunen, ja, men inte utanför. Kunde vi  tillsammans åstadkomma någonting bättre i ett land som trots allt är tvåspråkigt: varken enspråkigt finskt eller enspråkigt svenskt. Kunde vi tänka oss att vi gemensamt skulle arbeta för just en sån tvåspråkighet som verkligen fungerar? Lätt skulle det inte vara, mycket skulle krävas av såväl finsk- som svenskspråkiga. Ingen av oss kan enbart ”få” man måste också ge.

Jomen där var den väl kanske? Min söndagsbikt.

I sann söndagsanda ska jag också passa på att ännu en gång föra fram var jag tror skon klämmer allra mest: i förhållandet förtroende/tillit. Om vi inte hyser förtroende för varandra och varandras intentioner finns det inte en chans i världen att vi skulle lyckas med något överhuvudtaget.

Så försök, helst lite.

 

 

 

Snipp, snapp snut – demokratisagan tar aldrig slut

Alla har vi väl någon gång gungat på ett gungbräde, eller hur? Efter 40 blir det eventuellt mer sällan för några av oss, men kroppen minns ändå hur det kändes. Om tyngden var fördelad någorlunda jämnt på båda sidorna så kunde man ha roligt länge. Upp och ner, ner och upp.

Ändå fanns det tillfällen när gungandet inte var fullt så roligt. Till exempel de gånger när brädet var fullt av stickor. Eller när det med ens kom ett tredje barn som satte sig på endera sidan och med det rubbade hela systemet så att man plötsligt kunde hitta sig själv hängande högt uppe i luften, utan möjlighet att komma bort därifrån. Utlämnad till de andras goda vilja. Trots att man kanske hade andra planer och äventyr att utforska.

Det första man gjorde var då att försöka prata sig ur det hela. Inledningsvis med att vädja till deras medkänsla genom att förklara hur viktigt det var att man skulle få komma ner, och om inte det hjälpte tog man kanske till lite skarpare ordalag. Ibland förbarmade sig båda. Eller så kunde den nya ungen kanske komma på att den hellre ville hänga med på nya äventyr och kravlade sig därför iväg mot en så att tyngdpunkten omfördelades. Och som vi alla vet så är tyngden allt, i sådana här sammanhang.

För tillfället gungar vi ett annat slag av bräde där vi redan från början var väldigt många. 43 pers, för att vara exakt. Där varenda kotte är med i en klubb som heter kommunfullmäktige (typ som eftis för vuxna). Vårt bräde är ett så kallat demokratibräde som vi den här gången har placerat över en fusionsfrågestubbe. Och hela anläggningen ägs av ett stort bolag som äger många aktivitetsparker, Finland. Ett bolag som under den senaste tiden kämpat med ekonomin och därför medvetet satsat på större parker och färre gungbräden.

Nåväl. Under lång tid har de som egentligen inte alls vill gunga på just den här stubben vägt tyngst. Därför har de haft möjlighet att sitta stadigt förankrade på Korsholms gröna ängder. Medan det andra gänget, de äventyrslystna som vill se hur man kunde kombinera ängderna med Vasas höga stugor, har viftat med sina ben i luften och försökt prata ner sig så att man ens kunde få testa hur ett sånt äventyr skulle kunna arta sig. Speciellt nu med tanke på hur läget ser ut för Finlands aktivitetsparker.

Och förstår ni, någonstans där längs vägen, så började en del av gänget som satt på gräset att fundera över varför de där uppe så enträget viftade med benen. Varför de så ivrigt ville ut på äventyr? Inte så att stora delar av det gungande gänget helt och för gott är beredda på att kravla sig över till andra sidan, men så att de kan tänka sig att testa om de andras idé håller. Hur skulle det kunna se ut med en kombo? Stora stugor OCH gröna ängder? Och med det förändrades balansen så pass mycket (eller litet) att vi nu istället har ett annat gäng som söker fast mark under fötterna och febrilt försöker prata ner sig (se bilden, nej – teckning är inte min starka sida).

vift

Precis här känner jag mig därför nödgad att påpeka att det hos många fortsättningsvis finns en uppfattning om att hela den gungande skaran kunde ha fortsatt som förr, dvs om förslaget om att inleda fusionsförhandlingar inte hade gått igenom. Men vet ni, som flerårig gungare (dock med begränsad erfarenhet, medges) tror jag inte att det hade varit möjligt. Eftersom brädet vilar på själva fusionsfrågan och finns beläget i just den här lilla parken, så hade vi oavsett vilken sida som för tillfället vägt tyngst – alltid haft några som kämpat för att känna marken under sina fötter. Vill – vill inte. Vill inte – vill. Som en hemmagjord evighetsmaskin för fullmäktigeledamöter.

Vi behövde alltså fatta något slag av beslut. Lyckligtvis inte ännu kring vilken sida som i framtiden kommer att (eventuellt) vara dömd till att för evigt hänga i limbo, men ett beslut kring att ge de tidigare benviftarnas tanke en chans. Vem vet, vi kanske till och med får balans så att alla når riktigt lagom ner med tåspetsarna? Det vill säga åtminstone tills någon annan stor fråga blir aktuell och stubben med det byts ut…

Snipp snapp.

Snut.

(demokratisagan tar aldrig slut)

 

Houston, we have a problem

Det känns som om vi glömmer någonting mycket väsentligt. Eller så gör vi det medvetet – hoppar över det viktigaste skedet i fusionsförhandlingarna. Och vilket skede might that be? Jo, förhandlingen.

Det skede i processen där vi ska se hur långt vi på riktigt kommer med gemensam vilja – eller ovilja för den delen, det tycks också finnas en del av den varan – har på något mystiskt vis hamnat i skymundan på så sätt att många redan tagit ett stort kliv fram till den dörr där det står: taställningskammaren (sama suomeksi, otakantaakamari). En del har till och med redan bestämt sig för vilken dörr de ska ta efter kammaren ifråga. Det kan jag tycka är att gå händelserna i förväg.

Själv vet jag att Korsholm är fullt av bra typer. Vasa likaså. Jag vet också att vi på var sida av kommungränsen har såväl egna som gemensamma utmaningar som vi dagligen brottas med. Näringsliv. Bildning. Kommunikation och språk. Infra. Vårt utrymme i Finland. Und so weiter, som Nisse sa. Frågan blir då, åtminstone för mig, kan vi göra det här på annat sätt? Och hur i så fall? Är det ens möjligt inom det ramverk av lagar som finska staten ger kring exempelvis kommuners uppgifter, strukturer och tryggande av vårt finlandssvenska arv och framtid?

Där kanske någon redan nu säger: nej, det är inte möjligt. Men då kan det väl vara gott och väl för dem att säga så? Om det verkligen är deras övertygelse att vi måste förbli självständiga (att allt annat är lagstridigt) så har de inget att oroa sig för. Är det inte möjligt så är det inte det, då kommer resten av oss alla inblandade att också landa i samma slutsats

Någon annan kanske säger att det inte finns några hinder för stora att övervinnas, nemas problemas! Vi behöver gå ihop och ska göra det. Och då är det samma där, inget att oroa sig för. Resten kommer dit, så småningom.

Själv tror jag fortsättningsvis inte att det är så enkelt. Japp, det finns helt klart lagar som långt styr och ovillkorligen måste beaktas. Men som pedagog och humanist så har jag också stor tilltro till den mänskliga viljan och mänskans strävan att utgående från de förutsättningar som finns, forma livet och den gemensamma tillvaron till det bästa.  Förutsättningar som vi märkt förändras, såväl nationellt som globalt. Och även om man inte kommer hela vägen på enbart vilja, så kommer man bra långt om man är tillräckligt många som vill något och på lika villkor bestämmer sig för att arbeta tillsammans.

Meh! Vad vill hon säga IKVÄLL DÅ, kanske ni nu tänker. Har hon inget nytt att komma med?

Jo, jag vill säga att nu tycker jag att vi alla tar ett steg tillbaka och låser dörren till taställningskammaren (taas sama kamari suomeksi). Sen börjar vi om och tar ett steg i taget tills vi vet om det kan låta sig göras.

Då ser vi om vi också vill, göra det.