Det är mycket fingerviftande nu. Pekande. Konstateranden. Om mänskor som har gjort fel, som gör fel. För bakom ljuset. Och alltid, alltid för egen vinning. Om mänskor som strävar bakåt. Framåt. Andra mänskor som presenterar skrönor. Ljuger. Och tydligen alltid, alltid för egen vinning. När ens egen sak förs fram är den sällan ensam utan åtföljs eller innehåller ofta ett försök att dra ner någon annan i smutsen: ”det är inte bara jag – hen har uppfört sig ännu värre.”
Och vet ni, man blir lätt frustrerad, trött. Slut i skåpet. På allt detta munhuggande som inte löser någonting utan enbart göder motsättningarna tills de friska och frodiga växer sig över huvudena på oss. Mellan oss. Tills vi inte längre kan se varandra utan hör någon som ropar svagt där bakom. Men sånt bryr vi oss snart inte om, det som inte syns finns inte.
Så efter långt övervägande gör jag ännu ett försök. Att tänka för min egen del, inte för någon annans. Att klargöra mitt resonemang, inte försöka sänka någon annans eller tvångsmässigt namnge en fellowsyndare. Detta eftersom jag fortsättningsvis vill tro att vi har samma mål: en god framtid. Eftersom jag fortsättningsvis vill tro att vi alla trots allt gör det här med goda intentioner. Därför behöver jag inte peka finger.
Jag utgår från varför jag röstade för förhandlingar, inte att, eftersom alltför många väljer att stanna där. Om det där ”attet” inte fanns, skulle kommunen fortsättningsvis lunka på i samma lyckliga banor. Troligtvis skulle vi inte det. Vi hade redan påbörjat ett stort förändringsarbete kring vård, kring skolor, servicenät. Under den senaste fullmäktigeperioden fattades många beslut som kostade på, för att inte tala om när den här perioden inleddes. Kommunen anpassade och anpassar sig till den verklighet som rådde och råder. Och det jag då kunde se, var mänskor som inte var nöjda med utvecklingen och det förstår jag, men ändå förstår jag tyvärr varför alla stora förändringar behövde göras. Det jag däremot inte kan förstå är tankarna som råder om att ”allt skulle vara bra om vi inte hade inlett samgångsförhandlingar.” Det är min övertygelse om att det ändå på många plan av tvingande behov hade gjort och kommer att göra ont.
Men varför förhandlingar? Först och främst för att det fanns en växande skara som i ett hårdnande samhällsklimat ville se alternativa gemensamma framtidslösningar. Andra sätt att jobba. Själv var jag inte riktigt där utan ville vänta in vård- och landskapsreformen. Ville värna om det finlandssvenska. Men i en demokrati så fungerar det inte så att alla får sin vilja genom, utan det är den gemensamma (dvs majoritets-) tanken som leder vägen. Och därför måste man tänka steget vidare vad som är det viktigaste i en sådan situation.
För mig var det viktigast att få eventuella förhandlingar så inkluderande som möjligt, att alla skulle delta oavsett åsikt om önskat slutresultat. Såväl positiva som kritiska röster behövs i ett arbete av den omfattningen. Igen får jag uppfattningen om att många tror att om ”attet” inte fanns, så skulle kommunen fortsättningsvis ha lunkat på i samma lyckliga banor. Troligtvis skulle vi inte det. Balansen hade förändrats. De nyfikna var fler. För principens skull kunde jag ha röstat ”nej” där, den kommentaren har jag fått: du gav dig för tidigt. Förutom naturligtvis kommentarerna om att jag är en lögnare och en maktgalen person. Men det får stå för dem som uttalat dem, fortsättningsvis menar jag att de mänskorna inte känner mig.
Men viktigast för mig var som sagt att få alla med i arbetet. Och att få in beslutstext som visar på bredd i förhandlingarna, på att ett avtal på riktigt ”måste tas ställning till”. Och där måste alla hjälpa till: förtroendevalda. Kommuninvånare. Tjänstemän. Det räcker inte längre med ett instinktivt ”ja” eller ”nej”, jag tror att det här måste göras på riktigt. Och jag hoppas att alla som ges möjlighet att ta del av det som framkommer ska göra det och även deltar i den rådgivande folkomröstningen. Inte för att man måste, utan för att man får. Där har vi alla ett ansvar att sätta oss in det hela.
Om jag ytterligare fördjupar mitt ”varför” och går in på vad som har hänt under förhandlingstiden, vill jag ännu en gång lyfta fram att den fråga som tidigare orsakat mitt starkaste ”nej” nu har blivit den fråga som mest skulle motivera ett ja: språket. Tankar förs fram om att ett avslutande av Korsholm i den form vi idag känner till kommunen (dvs geografiskt sedan inledningen av 70-talet) kommer att medföra döden för finlandssvenskan. Andra tankar för fram att vi tillsammans kan bygga en mer fungerande tvåspråkighet som då även får en större genomslagskraft nationellt. Och där kan jag tvärsäkert säga: jag vet inte vad som är rätt av de två. Jag vet heller inte om det är storleken som avgör när man från Helsingfors blickar ut över landet. Det vet kanske ingen, men många som rör sig i politiken på det planet ser trenderna. Så även vi längre ner på skalan. Absolut säkra kan dock ingen vara, på varken det ena eller andra.
Kärnan för mig är att det är här vi alla ska kunna bo och leva. HÄR. Inte bara i Korsholm utan i hela Finland som på mer än ett sätt förändras, språkligt och kulturellt. Och vad är då lösningen? Igen: jag vet inte. Men vi har erfarenhet och har länge fungerat i den lösningen som består av att vara en kommun med svenskspråkig majoritet men som ändå inte garanterar att vi kan leva fullt ut på vårt svenska modersmål. I kommunen, ja, men inte utanför. Kunde vi tillsammans åstadkomma någonting bättre i ett land som trots allt är tvåspråkigt: varken enspråkigt finskt eller enspråkigt svenskt. Kunde vi tänka oss att vi gemensamt skulle arbeta för just en sån tvåspråkighet som verkligen fungerar? Lätt skulle det inte vara, mycket skulle krävas av såväl finsk- som svenskspråkiga. Ingen av oss kan enbart ”få” man måste också ge.
Jomen där var den väl kanske? Min söndagsbikt.
I sann söndagsanda ska jag också passa på att ännu en gång föra fram var jag tror skon klämmer allra mest: i förhållandet förtroende/tillit. Om vi inte hyser förtroende för varandra och varandras intentioner finns det inte en chans i världen att vi skulle lyckas med något överhuvudtaget.
Så försök, helst lite.
