På varsitt håll i mötessalen rafsade vi snabbt ihop våra saker. Hastade iväg ut för att hämta våra jackor. Klädde på oss och hängde väskorna över varsin axel, för att sedan nästan krocka med varandra när vi samtidigt skyndade ut genom ytterdörren. Jag är på väg på körövning! ropade hon. Jag ska till Alko efter en flaska vin! ropade jag. Sen knatade vi några snabba steg jämsides för att sedan sätta oss i bilarna och köra iväg åt varsitt håll.

Och då tänkte jag på hur skönt det ändå är att vi alla gillar olika saker. Någon blir glad av att sjunga i kör. En annan av det att få njuta av ett glas rött till den chilichoklad som hon idag fick som oväntad gåva (hurra för sådana överraskningar!). Medan en tredje antagligen knappt kunde vänta tills han eller hon äntligen skulle få komma hem, snöra på sig löpskorna och därefter ge sig ut en timme längs vägen. I höstmörker och snålblåst.

Vi gillar olika. Och vi är olika. På något vis finner jag tröst i den tanken. För tänk hur förutsägbart livet och tillvaron annars skulle bli. Om vi alla alltid höll med. Om vi alla gjorde de samma sakerna. Alltid. I nödfylld lust och lustfylld nöd. Hur skulle det se ut?

Tråkigt är bara förnamnet.