I butiken som säljer procenthaltiga drycker så kan man medan man väntar på att få betala, roa sig med att exempelvis läsa olika informationsskyltar. En av dessa skyltar lovar stort att man kommer att kontrollera id om kunden ifråga ser ut att vara under trettio år. Och senast idag (ja jag inhandlade en flaska rött) slog det mig att de numera aldrig frågar mig! Varför? Jag som desutom är väldigt bra på att visa identitetshandlingar. Med fumlande småsvettiga händer och ett nervöst litet leende på läpparna. Precis så där som man ska agera och se ut för att någon ska fatta misstankar om att man stulit sin systers körkort alternativt beställt ett fejkdito på nätet (eller kör omkring med någon som heter Manuel och en stor betongtyngd i bagageutrymmet, men då är det inte tanten i kassan som stoppar dig utan vägpolisen).
Den största orsaken till att jag finslipat detta förfarande är kanske den att jag gick direkt från att se ut som femton till tjugofem. Den tiden gällde inte det där med ”se ut som under 30” så över en natt gick jag från att ständigt ha blivit ombedd att flasha körkortet till att ingen såg mig. Sju år av handsvett och fånleenden och så bam! Ingenting, vilket kändes minst sagt konstigt. Speciellt eftersom jag under all denna tid haft åldern inne men ändå regredierat varje enskild gång som pappren skulle fram.
Så ikväll när jag stod där i kön och skulle betala tänkte jag nästan tvinga tanten (minst tio år äldre än mig, jag vet) att titta på mitt körkort. Sen insåg jag att det kanske ändå är bäst att låta bli. Man vill ju inte verka patetisk.
Eller desperat.
/ Linda
Linda gillar läget 