I 24 kilometer var min blick klistrad vid de gula blinkande lamporna. I 24 kilometer parerade jag och höll noggrant avståndet till den bil som befann sig mellan mig och vansinneslamporna. Och i 24 kilometer tvingade jag mig själv att andas lugnt och kontemplera. Över varför man plogar en väg på vilken det för tillfället befinner sig några futtiga centimeter snö, vilket innebär att man måste ställa plogen så lågt att man samtidigt som man tar bort det vita tar bort en avsevärd mängd av det grå. Asfalt. Som är dyr och redan från förr i så dåligt skick att man bara skulle vilja gråta.

Men jag grät inte, utan mitt kontemplativa sinne tillät sig istället att njuta av det gnistregn som från plogen spred ut sig över nejden. Som spridda små nyårsraketer, men ändå inte. Mitt sinne var tillfreds. Inte över det att plogbilen framför mig under 24 kilometer körde i en hastighet av 60 kilometer per timme. Heller inte över det faktum att jag skulle tvingas kliva in på jobbet avsevärt senare än jag hade tänkt.

Mitt sinne var istället tillfreds över det att jag äntligen såg klart. Jag såg att det fan i mig inte är lönt att jaga upp sig över något som man inte kan påverka. Över något som alldeles tydligt är på fel plats men ändå blankvägrar att flytta på sig. Över något som man inte kan ta sig förbi, under eller över. Hakuna matata, Linda, tänkte jag. Släpp det. Låt dem hyvla bort vägeländet.

Din tid kommer.