Många av oss gör misstaget att tro att vi är oersättliga. Att det som vi gör inte kan göras av någon annan, men så är det inte. Missförstå mig rätt när jag säger så: det handlar alltså inte om den person vi är och den betydelse vi har för andra mänskor. Till den delen är vi faktiskt mer eller mindre oersättliga. Ta exempelvis min mamma, som alltid kommer att vara just det, mamma. Ändå finns i mitt liv många andra som har mammakvaliteter. Som kan stöda mig, vägleda mig och på alla upptänkliga vis fungera som en modersgestalt.

Det jag istället menar är att vi ibland förleds att tro att vi inte kan ersättas, varken i jobbet eller i politiken. Eller i olika föreningar som vi själva väljer att involvera oss i. Där kan vi nämligen ersättas eller rättare sagt: det är själva grundidén. Samtidigt som tanken också är att vi ska komplettera varandra, detta eftersom det för det mesta är fråga om ett lagspel där vi tillsammans skapar något för någon annan.

I jobbet har vi olika uppgifter genom vilka vi alla på sätt eller annat strävar mot samma mål: ökad vinst, god vård. Eller god inlärning. I politiken och föreningslivet förhåller det sig på samma sätt: vi har en gemensam vision och en tanke om hur vi ska nå dit. Och skulle det vara så att vi av någon anledning är förhindrade att just den dagen eller kvällen finnas där vi borde och göra det som förväntas av oss, så kallar vi in en ersättare. För även om vi alla naturligtvis är viktiga så kan vi ersättas. Så är det och så kommer det att förbli.

Repetera: vem är oersättlig?

Ingen.

(Illustreras av: svamparna. Faller en står de andra kvar.)