Tillbaka igen. Från relativt stor stad till relativt liten by. Från restauranger, hotell och tät trafik, till det totalt motsatta. Från hård vind till vindstilla. Asfalt till skog. Ständigt upplysta gator till tätt och nattsvart mörker. Åtminstone efter klockan 22 om kvällarna då det inte längre är ekonomiskt hållbart att låta lamporna lysa för oss få stackare som bor här och tar oss ut på vägarna. Men vi är vana, härdade och utrustade med egna lampor. Efter alla dessa år i periferin har vår mörkersyn utvecklats  och som stora fladdermöss tar vi oss fram var som helst.

Vad jag föredrar? Egentligen inget. Det jag tycker om är kontrasten, att för en stund se och uppleva det andra. Att komma bort för att efter det kanske bättre uppskatta det jag har och får leva i. Att komma bort och efter det kanske inse att min lilla värld ändå är så obönhörligt … liten. Så liten att det kanske är högst onödigt att hålla kvar något bara för fasthållandets egen skull. Saker och ting behöver kanske inte alltid vara så, bara för att det alltid har varit så.

Mörkersynen är alltså bra.

Men dagsseendet kunde definitivt utvecklas.