Hur kan någon leva tills hen är 44 år och inte uppleva Svenskfinlands största happening Stafettkarnevalen en enda GÅNG? Ha! Easy peasy. Gör bara ett litet barn som: a) inte är speciellt intresserat av sport, b) som om det skulle vara intresserat av sport inte skulle vara speciellt bra på det (fysikens lagar ni vet) och c) låt slutligen det lilla barnet växa upp på en liten liten ort under 70- och 80-talet.

Men här inflikar kanske någon att löpningen inte är allt, vi har ju hejarklacken som är en minst lika viktig del av det hela! Jo men, barnet ifråga finns fortfarande på denna lilla lilla ort vilket gör att man inte tar sig ner till huvudstaden så där hoppsan hejsan. Dessutom, om man skulle ta sig ner till huvudstaden med detta lilla barn inföst i en entusiastisk hejarklack så skulle man ganska snart inse att det lilla barnet helt saknar koordination.

Men barnet blir ju äldre! Och kommer upp till högstadiet och gymnasiet! Jaa… Men jag hänvisar fortfarande till de flesta av punkterna ovan. I de skolorna fanns dessutom så många barn att de som åkte var de som verkligen ville heja, för att inte säga kunde vifta med armar och ben åt olika håll. Samtidigt. Sprang gjorde de snabba kidsen.

Saknade jag någonsin Stafettkarnevalen då? Nej, kan jag ärligt säga, för jag visste ju inte vad det var som jag i så fall skulle sakna. Det var faktiskt inte förrän i fredags som jag insåg vidden av det hela: vilket showpaket! Av taggade barn, kreativa hejarramsor, varmkorv, sol och effektiva lärare checkandes lista efter lista.

Fanns det något jag saknade i fredags då? Inte evenemangs-mässigt nej, men om någon hittar en kindtand på Karlsplan så sänd den gärna till mig. Märk kuvertet: ”Varför måste han tappa kindtanden under en megahappening?” Alternativt: ”Mor med hål i byxfickan”

/ Linda