Efter snart ett dygns intag av såväl amerikanska TV:serier som tysktillverkad antibiotika, känner jag att jag snart börjar ha det som krävs för att slänga ihop ett eget manus. Dessa soffbaserade och noggranna studier har nämligen lett till en insikt om att det i grund och botten kanske inte krävs så mycket för att hålla en långkörare på sisådär tio, tolv säsonger up and running.

Om vi tar det från början så måste man hitta någon slags grundidé. En intrig. Och gärna en uråldrig sådan. I Homeland som jag snart kräks av och som ändå har getts tillstånd till ytterligare åtta säsonger (Netflix har de fyra första, tveksamt om mitt förstånd klarar alla dem), rör det sig om väst mot öst (inklusive extra allt gällande religion, kultur och fysisk och psykisk (o)hälsa). Men det är mer än så: här finns kärlek, naturligtvis mest av olycklig karaktär för annars blir det inte bra tv. Och här finns en sanslös mängd konflikter. Inom underrättelsetjänster och tjänstemannaskara. Och mellan underrättelsetjänster och tjänstemannaskaror. Mellan the good guys (Amirika) och the bad ones (typ resten av världen). Det blir helt enkelt ganska många konflikter. Såpass att det mellan varven kan bli lite jobbigt att hålla reda på för den halvflottiga soffmänniska som jag helt oförhappandes råkade bli.

Men om vi ska återgå till vad som behövs: en grundidé. Vi kan kort och gott kalla det kampen mellan det goda och onda utan att desto mer gå in på vad som sist och slutligen är gott. Eller ont. Den kampen kan nämligen förflyttas över såväl världen som tiden. Vilket gör att man nästa säsong smidigt börjar på ny kula. Samma upplägg, annan plats eller tid. Sen behöver du skådespelare som är duktiga på något. Som att se förorättade ut. Felbehandlade. Utmanade. Och förorättade (fast det kanske jag skrev redan?). Dessutom måste de acceptera att varje gång de öppnar munnen kommer vartannat ord att uttalas ”fuck”. Eller ”fucking”. Ytterligare ett ord i familjen F brukar ofta ingå i dessa manus, dock inte i Homeland, det ordet där ”mother” läggs ihop med… Ja ni vet. Och då slutar på -er.

Och med det tror jag att vi täckte det viktigaste! Innan jag själv börjar på är det kanske ändå bäst att vila lite. En stund.

Var la jag fjärrkontrollen?