Back on track

img_20170131_170845Men ger jag mig? Nej. Istället visionerar jag kreativt, tänker utanför boxen och utformar ett alternativt upplägg till utmaning. Någon kanske försöker påstå att jag fuskar men där är jag inte riktigt beredd att hålla med. Tänker utanför boxen, mind you. Ungefär som när Kalle och Hobbe spelar Kalleboll. Reglerna ändras under spelets gång.

Från och med nu är det alltså tillåtet att hoppa över en dag, men bara en! Eller okej, fler då, men inte mer än två (eventuellt tre i yttersta nödfall).

Om vi då lämnar (det alternativa) regelverket så vill jag med dagens vardagsbild ge er en avskalad och autentisk verklighetsskildring kring hur det är att bo i en liten by på en liten holme. Och alldeles speciellt när den lilla byn på den lilla holmen råkar vara placerad på ett visst avstånd från i princip allt annat. Typ jobb och andra förlustelser.

Här tankar man. Ofta. I snöstorm, solsken och hällande regn. När det är så kallt att fingrarna nästan knäcks för att sedan ett efter ett falla till marken. När det är så varmt att man blir snudd på hög av bensinångorna. Eller när regnet nästan dränker en om man råkar titta uppåt och samtidigt gapa. Men trots alla dessa umbäranden så känns det ibland som om tanken alltid skulle vara tom vid de tillfällen då man absolut skulle vilja att den var o-tom.

Men ger vi upp?

Nej. Vi kastar in några liter till och håller andan medan vi kör uppför bron. Antingen kommer vi hem när vi tänkt oss, eller så inte. Någon gång gör vi det absolut.

Och då är det så värt det.

Tro

Tron kan försätta berg, brukar man säga. Försätta som i förflytta. Och tro i betydelsen ha förtröstan, lita på. Alltså inte bara som man vanligtvis gör: tror att det inte blir mörkt ännu på flera timmar. Tror att bensinen räcker. Den typen av tro som mera liknar en gissning eller ett antagande och som ofta leder till att man a) i beckmörkret plötsligt befinner sig långt ute på sjön, eller b) plötsligt befinner sig långt ute i ödemarken i en bil utan bensin.

Ordspråket och hela den här tanken om att kunna flytta på stora geologiska formationer, kommer ursprungligen från Bibeln och där står tro för något mer, något större (eller så har jag åtminstone förstått det). I det här fallet står dessutom berg kanske för något aningens mindre (samma där, världslig tolkning av undertecknad), men så där bildligt talat ville man säkert ta till något enormt för att öka tydligheten och visa på fördelarna med hela det här konceptet tro.

I förrgår när jag ännu trodde att jag var woman enough att svänga ihop ett stämningsfullt digitalt julkort, så insåg jag ganska snabbt att min tro gällande just det kunde hänföras till ”gissa, anta-facket” och att det antagandet fortfarande var lika felaktigt som alla andra år. Istället gav jag mig på att googla mina favoriter Kalle och Hobbe för att se om de kanske skulle kunna hjälpa mig att önska god jul och tänk! Det kunde dom, så här:

enhanced-buzz-17956-1387208020-3

På fyra rutor och med några få repliker lyckas Bill Watterson få in de riktigt stora frågorna: att tro på något man inte ser. Att förtröstansfullt våga förlita sig på att någonting eller någon existerar, är det så tomten eller är det någon annan. När det gäller den tidigare nämnda personen så finns i vårt hem inte längre någon som formellt tror på honom, ändå vill man så gärna tro.

Så mycket – att nästan allt blir möjligt.